3:20, 47

När jag kom fram tillsent, han hämtade mig på stationen, jag ramlade in i bilen. Låg där bak, sa “kör bara kör”, blundade och dåsade till av utmattning. Han svängde in på en rastplats, tippade bak stolen, tittade på mig hårt. Mjukt och hårt. Jag tror dom kallar det intensivt. Så kom jag ihåg, han och jag, jag han vi nu bra kärlek allt ALLT. Det går inte att förklara. Antingen vet du vad jag pratar om eller inte. Sen kysstes vi hårt. Mjukt och hårt. Jag tror dom kallar det intensivt. Och så försvann alla mina mörka moln och så sken solen åter i mitt lalaland. Vi stannade på en till rastplats, gjorde om proceduren. Sen vid en brygga. Han ristade in mitt namn på den fint krattade boulebanan, och vi delade en nu för tiden väldigt sällan förekommande cigarett. Sen åkte vi till stugan med minst 100 års hemligheter och viskade nya i mörkret. Jag grät lite till, det sista, tömde. Lyckliga avslappnande tårar. Han slickade bort dom. Han sa “varje minut” jag sa “varje sekund”. Och så kom regnet och alla gråtna tårar bleknade bort.

2 kommentarer på “3:20, 47”

  1. Jasmine skrev:

    har du läst “jag behöver dig mer än jag älskar dig, och jag älskar dig så himla mycket”?

    det här inlägget känns lite som den boken. du borde skriva en egen. en bok. det skulle du göra bra.

  2. Isabelle skrev:

    Precis så känns det

Skriv en kommentar, hörru!

You must be logged in to post a comment.