Om att vara en när man är två

Jag har alltid sagt att jag har borderline. Jag har ju det, en släng i alla fall. Det där svartvita, att aldrig kunna göra lagom eller en del. Utan det är överdosering av allt och helt nyanslöst. Väldigt svårt att förstå hur andra tänker, det har jag. Jag hör och jag kan förstå logiskt att du gjorde så och hon så, men jag kan aldrig förstå hur det kändes för dig. För det känns som tung gummi i mig och några dagar ifrån varandra borde ju inte vara några problem men jag ska va ärlig nu, det är ju det jag är bra på, det enda jag verkligen kan: jag vet inte hur det känns att ha den stora kärleken idag, jag kommer inte ihåg hur du luktar och när jag inte kan känna din doft så vet jag inte riktigt om du finns. Den stora kärleken finns i hjärnan, vetskap är den, men hjärtat är förvirrat och vet inte hur det ska slå. Magen, den säger att det här är dumt, jättedumt (att jag är ensam fast jag är ihop). Jag kan inte spara på känslor. Jag älskar det som finns framför mig. Jag skulle aldrig kunna ha ett distansförhållande. Det tog sex dagar, sen kände jag dig inte mer. För handen på min rumpa är inte här, hur ska jag förstå? Armen runt min torso, handen på mitt bröst, hur ska jag kunna va lycklig när jag vaknar utan det? Nyckeln i låset runt klockan 19 varje kväll (jag lyssnade inte ens efter det idag). Var är rasslet? Lång kram lång kyss lång titt i ögonen lång sniffning i nacken i hallen runt strax efter 19 varje kväll, var är du nu?

Jag är hemma, och jag är själv, och det är det enda jag vet idag. Ingenting annat känner jag till. Ingenting annat betyder något för mitt hjärta förstår inte telefon och väntan. Har aldrig gjort, kommer aldrig göra.

Hur var det du luktade?

En kommentar på “Om att vara en när man är två”

  1. yo skrev:

    särp dig anne, du är ju sjukt cool brud med fina vänner, lukten går bort visst, men det är ju bara du till slut-

Skriv en kommentar, hörru!

You must be logged in to post a comment.