Som när en kompis kompis (som jag inte träffat) som bott här mejlar sina filippinska kompisar och ber dem ta hand om mig och de fullständigt överöser mig med härliga förslag på alltifrån middagar till weekendresor. De skriver att de ska ge mig min livs månad!

Och att de är helt besatta av sina helgdagar. Allt är en anledning att vara ledig och de verkar ha ett speciellt utskott av regeringen som bara jobbar med helgdagar. Som om en helgdag skulle infalla en lördag eller söndag givetvis flyttar den till en fredag eller måndag, eller som fallet var alldeles nyss, utlyser en ny spontan helgdag om bara fem dagar – på måndag är det tydligen Labour day och det firar man visst bäst genom att vara LEDIG.

Och på hamburgerhaket vid Framtidens jobb där vi äter lunch ibland dansar servitriserna och servitörerna lite olika danser för en med jämna mellanrum. Och de ser glada ut. Dagen till ära medverkade även lite olika söta och ganska tjocka barn!

I dag på den japanska restaurangen som kommit att bli en av våra favoriter beställde jag in något som visade sig vara ett perfekt LCHF-sushi: omelett med crabstick på (dessutom inlindad i parma och lök). Doppades i soja med wasabi och chilimajonnäs. Det här går säkert att beställa på ditt sushihak (fast med lax vore godare) eller att fixa själv. Gott!!!!

Det blev ingen ridning i helgen. Jag hade bokat både privatlektion och turridning men när jag kom dit och såg hästarna avbokade jag allt. Hästen de tyckte att jag skulle rida en timmes lektion på (utomhus i värmen) var bara skinn och ben och andades konstigt.

– It looks sick, sa jag.
Då skrattade dom bara och skyllde på att den va gammal. Så inge häst för mig. Sorgligt, men man ska nog undvika djur i det här landet om man tycker om djur. Man blir bara ledsen när man ser dem.

Den här lilla falabellan som jag klappade på ett zoo förra veckan kändes också lite deppig.

I stället för ridning blev det en jeeptripp upp i bergen för att bada i varma källor vid en vulkan. Vet inte riktigt hur vi tänkte där. Efter en timmes tur i stekande sol och 35 grader i skuggan var man inte jättesugen på att bada i 45-gradigt vatten. Men det gjorde man i alla fall. För man hade ju åkt ända dit.

Jag borde verkligen sluta uppmärksamma alla stackars djur de håller sig med här. Men en apa? Man kan ju inte låta bli.

Du älskar mackor?
Det finns mängder av bra recept på bröd som är LCHF-vänligt och smakar lika gott och ibland godare än “riktigt” bröd. Själv brukar jag i brist på tid och ork slänga ihop ett busenkelt kokosbröd. Opsies är poppis och kan varieras i all oändlighet. Kan göras om till chokladbakelser eller varför inte till pepparkakor?

Du älskar potatis?
I stället för potatismos, testa blomkålsmos. Släng i lite broccoli också eller kör bara på broccoli. Tusen gånger godare än originalet med potatis. I stället för potatisgratäng, testa rättikagratäng. Tydligen är rättika, trots att den bor under marken, helt okej ur kolhydratsynvinkel. Och min fänkålsgratäng. Oj oj oj.

Du älskar pasta?
Strimla vitkål eller squash fint och koka el dente.

Du älskar ris?
Gör blomkålsris.

Du älskar pizza?
Testa att göra opsies som pizza eller testa mitt favoritpizzarecept med fiberhusk.

Du älskar godis?
Mörk choklad går utmärkt att stoppa i sig i mindre mängder. Min favorit är Marabous Dark mint. Den är oslagbar. Minst 70 procent kakaohalt är det som gäller!
Om man är mer bakverksugen kan man testa denna chokladkaka, eller min chokladmoussetårta eller kanske min mammas frö- och bärkaka. Det här receptet på chokladbrownies tänker jag testa när jag är hemma i Sverige igen.

Du älskar glass?
Den här hallonglassen är lätt som en plätt. Det finns mängder med glassrecept. Införskaffa en glassmaskin inför sommaren vetja, det tänker jag göra.

Du älskar chips?
Squashchips är skiten. Eller varför inte göra ostkluttar i ugnen och servera med dip? Minst lika gott om inte godare. Eller mina ostmaränger.

Bild från sur tant.
Du älskar paj?
Det är absolut inget du måste avstå ifrån. Testa denna chevrepaj eller tacopaj med guacamole. Det går att göra pajdeg utan carbs.

Du älskar pannkakor och våfflor?
Här har du ett prima våffelrecept och här finns pannkakor åt alla. De här saffranspannkakorna har jag inte testat än men de ligger högst upp på min priolista.

Jag och en svensk kille som bor här som är kompis med mina småbröder, Henrik, ska dra i gång ett träningsläger på fredag inför sommaren (det där gamla vanliga, man vill inte stå i vassen och så, höhö). Inte för att jag behöver det och att det är dödsviktigt utan för att det är kul att se vad man kan åstadkomma.

Inmätning, strikt kost, noll alkohol (lätt för mig där) och hård träning är det som gäller de närmsta två månaderna. Vikt är helt ointressant. Är ni med mig?

ÄR NI MED MIG?

Jag hjälper er med allt ni kan tänkas undra över. Ni behöver inget gymkort heller, de flesta övningar jag kommer att jobba med går svinbra att köra utan redskap. Och viktigast av allt för att komma i form och må bra är kosten, den gör typ 70 procent av jobbet.

En halvtimme (ungefär) om dan tränar vi. Okej? Sen ska vi äta asmycket. Men bara bra saker.

Har ni några inledande frågor?

God mat i så stora lass att jag aldrig mådde kass.

Små söta fiskar (och några stora) som käkade bort död hud och smuts från fossingarna.

Söta Bkk-kids med fina skor.

“De röda” hade tagit över hela city men det gjorde inget.

Vi firade thailändskt nyår med vatten och lera i dagarna tre.

Det gjorde alla andra också. Dansade med. Längs alla gator.

Skjutgalet värdpar. Läs deras blogg här.

Trots våldsamheter och oroligheter (inte minst från mamma) drar jag om en ynka timme till flygplatsen för att sätta mig på ett orange flygplan med destination Bangkok och Johanna och Niklas. Bara tre och en halv timme är det dit och det blir mitt första besök i Thailand. Jag ser fram emot att få hänga med vänner, riktiga svenska vänner! Samt att få tjej-hänga, snacka mens och shoppa, herregud jag har inte haft en girl on girl på flera månader nu! Sen äta god mat. Och shoppa mer. Äta. Shoppa. Äta shoppa. Det bästa är att Johanna befunnit sig i Bangkok ända sen augusti för att göra research inför mitt besök. Vi kommer alltså bara pyssla med det absolut bästa som stan har att erbjuda.

Trosor, bikini, en handduk, en klänning plus necessär. Det är allt som får följa med. Har en känsla av att allt tomrum kommer att fyllas under veckan.

Omelette eller äggröra står på min frukostmeny varje dag. Men det här är en ny favorit som trots samma ingredienser slår de andra två på fingrarna med hästlängder. Låt mig presentera: mosade kokta ägg med smör!

Koka några ägg, skala så fort du kan (de ska vara heta), mosa tillsammans med en stor klick smör eller bregott (inte margarin) och salt. Sååå gott!!

…hittade jag Manila-guiden jag letat efter så länge.

I går rörde jag ihop en burk tonfisk, en stor sked bredbar cheddar med chili och två ägg och sen slängde jag ner smeten i kokande olja och vips hade jag en supergod typ omelettpaj!

Det bubblar i den lilla kastrullen.

Friterad tonfiskäggröra, friterat ägg och ugnsrostade grönsaker. Mmm!!

När det kommer ambulanser med blåljus och sirener på vägarna ser många det som en chans att ta sig fram i dess kölvatten. Och inte bara i kölvattnet – flyttar nån framför ambulansen på sig (mot all förmodan) kan man ge sig fan på att ett gäng bilar kastar sig in i det lediga utrymmet för att försöka tränga sig före.

Man släpper alltså inte fram ambulanser i det här landet.

Asså, hahaha, Kissie. Finns det någon roligare?

Världens lataste hund. Låg på favorestaurangen all day long och orkade knappt vifta på klorna. Inte ens för mat!!

Av någon anledning såg mina fötter till höger alltid ut så här. Fastän jag gick på samma ställen, i samma sand, som Framtidens till vänster. Skit ska skit ha?

Det var som vackrast precis när det hade regnat.

Hängmatta är bäst.

Hittade den här hunden bakom ett skjul ute på en udde. Och kan inte sluta tänka på den. Ens en sekund. Alltså ni som kan nåt om genetik och hundar – VARIFRÅN KOMMER RÄNDERNA OCH FLÄCKARNA????

Den här hunden var nästan helt normal. Saknade bara tänder i överkäken.

Åh, håll tummarna för att det ser ut som på bilden:

Sjuk grej: ön heter Malapascua. Vilket betyder bad eastern.

Kära vänner och ovänner, i dag när jag satt och spelade Betapet för fulla muggar runt tolvsnåret så blev det alldeles plötsligt helt snett och vint. Kändes som om jag föll huvudstupa, kändes lite yrt. Håller jag på att svimma? tänkte jag. Men insåg snabbt (med stor skräck ska tilläggas) att det var huset som rörde på sig. Huset och marken, jorden. Ska jag springa ut? Borde jag klä på mig? Ska jag dö nu? hann jag tänka.
Kände du det där? skrev Framtiden på Skype. På hans kontor på andra sidan stan var det spänt, rädsla blandat med lite fnitter. 6,2 på den där skalan mätte i alla fall skalvet och precis här satt jag när Moder jord morrade till, röt ifrån lite:

På 26e våningen svajar det fint.

Så här i efterhand – får man tycka att det var lite mäktigt? Älskar naturen. Urkraft. Att vi aldrig kan tämja den.

Blev lite sämre och bajsade bara, dödsutmattad och orkade inte riktigt stå. Så vi drog till sjukan. Och vilket genidrag det var!! Det är så här världen ska se ut: Ren, fin, vacker, cool och respektingivande. En pianist vid en flygel i entrén (nej, jag skojar inte, jättefint spelade han också). Skinnfåtöljer överallt, typ tända ljus och konst på väggarna. Gigantiskt. Väldigt amerikanskt. Ni vet ett sånt där “Världens tredje bästa sjukhus”.

Fick tabletter som ska slå ut alla typer av parasiter och även en kur penicillin (kanske min tredje under min livstid, väldigt restriktiva föräldrar). Fick även lämna ett bajsprov. Hur gör man då undrar ni? Jo, man får en liten burk. I burkens lock sitter en liten spatel. Sen sätter man sig och bajar och sen lutar man sig över toaletten, tar den lilla spateln och gräver upp en liten klump (“size of a pea is enough maaam”) och sen lämnar man generat in den till den lilla sköterskan.

Ska tillbaka på fredag, hoppas lite på att få bli inlagd då. Alltså St Lukes i Manila, heaven on earth. Håll tummarna för att jag behöver mer vård!!!

Så här såg det ut när jag kom.

I natt vaknade jag av att det luktade bajs. Hade bajsat på mig men det vaknade jag minsann inte av, det var lukten som väckte mig. Har i skrivande stund haft diarré i princip konstant i en månad. I dag har jag tvättat bajsiga lakan och gråtit om vart annat (varvat med bajsat också så klart).

Ett lågvattenmärke är nått.

Och jag skäms inte ens för att berätta det här.

Så illa är det.

Klockan 9: Går upp. Mår illa, är hungrig. Har diarré. Går och lägger mig. Sover.

Klockan 17: Går upp igen. Kommer inte på nåt att äta eller göra så lägger mig igen. Nu med datorn. Läser cancer-bloggar. Kan inte sluta.

Farligt, skitigt och fattigt. Få städer har så dåligt rykte som Filippinernas huvudstad. Här finns få öppna platser, få vackra byggnader, stan saknar ett riktigt centrum och man går lätt vilse. Beväpnade vakter vaktar butiker, banker, hotell och bostäder. Familjer lever på trottoarer och i fallfärdiga skjul längs Pasig River. Trafiken är intensiv och luften förorenad.

Och i dag som alla andra dagar vid poolen, ungefär 20-30 män som bara ställer sig och glor. I fönster, vid grannfastigheten, alla arbetare som målar vårt hus. I dag efter nån timmes läsning, solning och badning vågar en av dem prata med mig när jag går förbi på väg upp till lägenheten igen:

He he, all men looking at you, he he.

Installatören. Och pulade i vårt badrum en timme. Och nu har vi varmvatten där. Men i köket som ligger vägg i vägg då? Nej, de har tydligen byggt huset (som är helt sprillans) så puckat att de inte dragit ihop ledningarna så vill vi ha varmvatten där måste vi köpa en till water heater och sätta in där, vägg i vägg, 30 cm från stället där den vi nu har sitter. Jag kommer att behöva diska i duschen. Detta fick mig att gråta. Och sen grät jag lite till. Och i dag känns livet här så vedervärdigt ovärdigt att inte ens det enda positiva som hänt sen vi kom – det finns numera solstolar vid poolen – kändes kul. Fast sen gick jag ändå och la mig där för att läsa den här fantastiska boken Andarnas hus, men då började det regna.

Alla fina paket och viktiga papper jag väntar på kan jag tydligen typ glömma. Post finns inte här.

Asså, alla här är helt intelligensbefriade, så är det bara. Dagens stora ilska: någon ska komma och installera varmvatten i lägenheten (nej, det är inte standard att ha det). I går meddelade ägarinnan av lägenheten att installationsfirman skulle kontakta mig för att boka in en tid. Några timmar senare fick jag ett helt obegripligt sms. Jag svarade att jag bara förstår engelska och bad personen skriva ett nytt sms.

Fick då detta:

Man ba okej, men jag förstår fortfarande inte ett smack så snälla skriv på engelska exakt vad jag behöver veta, tid och kostnad med mera. Får några till sms av samma kaliber. Till slut förstår vi att något iaf ska ske mellan 9.30 och 11 och att det kanske kan kosta 2000 pesos (detta utläser vi bara av siffrorna). Så vi stannar hemma i dag och väntar på installatören. Som så klart inte kommer. Och så ringer man numret man fått sms ifrån och de spelar nån musik för en och säjer typ bara yes mam. Och till slut säger man stupid för att det är det enda ordet man kommer på som är kort och enkelt och som förklarar att man är arg eller att dom är dumma kanske och så lägger man på.

Efter nästan två dygn till sängs, ett tiotal spyor (och minst lika mycket ur andra sidan) och ingen mat ser jag såhär gullig ut:

Har kräkts hela natten, sådär våldsamt så att tårarna rinner och man tror att man ska dö. Ibland fick jag bara vila femton minuter emellan kaskaderna, till slut ställde jag en hink vid sängkanten och rullade dit för att spy, hängandes med bara huvudet över kanten. Hela tiden tänkandes på Brittany Murphy. Visst var det typ så hon dog? Mådde lite illa, kräktes lite, försvann.

I dag, minst fem kilo lättare. Och darrig som ett asplöv. Och tom som Kissies hjärna.

Maten är inte alltid helt hundra här, men grillad fisk kan man lita på. Även, om den ibland som här, är rå inuti. “Ska va så” sa koreanen som serverade.

Oftast, men inte alltid, brukar spetten som säljs på gatan vara fina. Grillas på plats, doppas i olja och kryddor, och så får man det i en liten påse. Kostar ungefär 1 krona per spett. Men den här gången “råkade” det bli hjärta. Gick ner, men inte med någon jätteaptit.

Även en färd med en Jeepney kostar 1 krona. I stället för tunnelbana och buss har Manila tiotusentals av dessa öppna minibussar som kör i cirklar med lika många rutter som det finns Jeepnies. Enligt Manila-borna själva tar det ungefär fem år för en utlänning att lära sig åka med de här (och kunna ta sig dit man vill med alla byten det innebär). Vi hoppar på ibland och åker med en bit utan någon som helst aning om vart den är på väg. De är nämligen det finaste Manila har. Coola, snygga och mysiga. Med sjuhelvetes motorer vad jag förstått.

Så här ser de ut. Eller just den här ser ut så här. Alla ser olika ut men alla är minst lika pyntade och färggranna. Jeepniesarna härstammar från ombyggda jeepar som amerikanarna lämnade efter sig vid andra världskriget har jag lärt mig. Väldigt okrigiska nu, fint.

Huset vi bor i är helt nybyggt och inte så många har flyttat in. Känns som vi bor ensamma i det här jättehuset typ. I anslutning till reception och poolområde finns det jättefina relaxrum med toa, jacuzzi, bastu, dusch och massagerum med massagebänkar. Och massage kostar runt 50 kronor i timmen, det är bara att ringa så kommer nån, dygnet runt. Så vi tänkte att det skulle sitta fint med en massage igår kväll och tänkte att eftersom det aldrig är nån som använder relaxrummen så är det väl lugnt att vi kan få massage samtidigt (och massagerummen har liksom dörr och ligger avsides). Men tji fick vi. Kvinnor får bara vara i kvinnornas och männen i männens. Och ta ut massagebänkarna? Nej det går ju inte, de ska ju va i massagerummen. Inte heller får man ta upp bänkarna till sin lägenhet, de ska ju va i massagerummet. Så vi sitter alltså i ett hus med fyra massagebänkar som ingen nånsin använt och vill ha massage på dem men eftersom vi vill ha det samtidigt så går det inte att lösa. Ingenting går att lösa här. Det är som det är som det är och att anpassa sig efter situationen eller att försöka lösa någonting, nä det går inte. Ett kompromisslöst land och ibland, som i går, gör det mig så himla himla superirriterad.

Have to remember – to go with the flow.

Jättegullig tejphållare.