Eftersom vi använder vår toalett hemma nu så behövde vi fylla på med toalettpapper. Och eftersom Framtiden jobbar och försörjer oss innebär det att jag som hemmafru får se till att allt sånt där sköts. Dock ligger närmsta affär (supermarket) utanför vårt inspärrade område så jag har blivit uppmanad att ta taxi dit och tillbaka. Det är trots allt ungefär femhundra meter genom TYP slum. I alla fall inte rent och bevakat.

Men eftersom jag är så himla kall och hård (se kommentarer på tidigare inlägg) så tog jag och promenerade fram och tillbaka. Dessutom bröt jag alla regler då jag dessutom plockade fram min mobiltelefon för att dokumentera “resan”. Det får man nämligen inte göra i såna här ickebevakade områden. Då kommer de och plockar den och allt annat av en DIREKT sägs det.

Det är den där klutten med höghus som jag lämnat bakom mig. Här är jag på väg. Ni kan se att det är mörkt också.

Väl på plats höll jag på att tappa bort mig på flipflop-avdelningen. Ungefär 99 procent av alla filippinare har flipflops på sig.

Här är jag tillbaka till det “fina” området. Levande och orånad och ickerörd av våldtäktsman! Här har jag försökt att lite diskret fota en med k-pist beväpnad man.

Äntligen hemma!

Mitt byte: Plastsandaler (att bada i när det är stenigt), green tea seeds, fyra t-shirtar till Framtiden (varav två var från H&M, fast det var ju inte på H&M, det var på supermarketen), toapapper och sen – det bästa jag nånsin ätit: Fläsksvålar! Grisskinn som blir som chips. Helt utan carbs. Med tanke på att Framtiden åt grisansikte till lunch igår känns det dessutom fräscht i jämförelse. Allt kostade knappa 200 kronor.

Men det är rent och fräscht och i ett område där man kan LEVA. Och med en view to die for.

Låt mig presentera – vårt hem:

Alla måste svara.

Jag hade nyss en gråtfest så stor att Framtiden kom hemspringandes från jobbet för att trösta (och fixa propp i toan). Så nu kan jag göra ifrån mig mellan varven av lägenhetsletandet. Perfekt. Livet är ändå rätt fint.

Äter det enda som går att äta utan att behöva diska: tonfisk med chili cheese spread. Kan inte gå ut, för det finns ingenting att gå till (förutom gallerian om man vill bajsa). Kan inte titta på nåt kul (Glamourama eller Ponnyakuten) för allt internet jag har är i en liten sticka. Måste leta lägenhet fast vet inte längre hur jag ska leta, har letat där det går att leta. Väntar på att mäklarasen ska återkomma med VERKLIGA objekt som ÄR TILLGÄNGLIGA PÅ RIKTIGT. Spelar betapet. Dricker vatten. Lyssnar på tuppen och AC:n. Fattigt.

Det enda jag egentligen kan göra är att träna. Men vet inte om jag vill träna när jag inte kan äta ordentligt innan och efter. Så himla sorgligt nu.

…i vårt “kök” blir bara fler och fler. Jag vägrar nämligen att diska i ickehett vatten. Det är nästan så jag börjar snegla avundsjukt ner till kåkstadsbarnen. Allt för att slippa de värsta i-landsproblemen.

Tycker ni att jag är en jättedålig housewife?

I övrigt tänker jag låta lägenheten förfalla mer och mer, förhoppningsvis hinner jag hitta något nytt så att vi hinner fly innan allt behövs fixas. Disk. Stopp i toa. Bakom soffan ligger resterna av en krashad tekopp.

Är det bara jag som får panik av att ha någon plummer-kille komma in till mig när jag är själv och gå igenom vårt sovrum och ställa sig och pumpa bajs ur vår toa? Panik!!! Can’t do it.

I framtiden, om/när vi får en toalett som man kan använda, spolas all skit ner i två steg. Vågar inte riskera att nåt sånt här händer igen.

Det är stopp i vår toa. I alla fall för större laster. Och Framtiden (som är den skyldiga) är på jöbbet och har utbildningar och honom kommer jag knappt se röken av de närmsta två veckorna och här sitter jag och är lite sugen på att göra nummer två. Men det går alltså inte. Dessutom är det nu mitt ansvar att deala, ringa, tjata, träffa de här sliskiga filipino-mäklarna som erbjuder olika typer av bättre och finare lägenheter som vi vill ha. För vi vill ha 1 varmvatten, 2 gärna en spis (nu kokplatta) och 3 inte vara rädda för att nudda nåt och 4 kunna gå på tjotta. Framförallt vill vi till ett område som man kan leva i, inte som nu – instängda på ett minimalt businessområde. De har mäklarna förresten, man ska max lita på 10 procent av vad de säger har jag lärt mig efter en vecka. Max 10 procent!!! Det innebär att de oftast inte ens heter vad de heter.

Livet, inte bättre bara för att det är varmt. Och hur fan går det till att vattnet aldrig blir varmt när det alltid är minst 35 grader i skuggan utomhus?

Aja, jag beger väl mig ut på ”stan” och försöker leta rätt på en offentlig toa. Framtiden föreslog yogastudion men det känns inte värdigt.

Nu kunde jag inte hålla mig längre, jag var tvungen att fråga. Hoppas på svar inom kort. Ps! Snyggingen till vänster är min före detta chef, miss Annika Leone.

Den här håroljan gör underverk med sprött hår. Luktar gudomligt, blir inte fettig, gör håret mjukt och lent. Den är inte från Filippinerna utan en av de få skönhetsprodukter jag absolut inte kunde lämna hemma. Finns att köpa här, en jätteflaska som räcker i evigheter antar jag för nästan inga pengar alls.

Från vår lägenhet ser man små kluttar med höghus. Däremellan bara olika nivåer av slum. På andra sidan floden precis vid oss ser det väldigt primitivt ut. Sneda skjul och ingenting som liknar gator. Helt svart om natten, elektricitet finns inte här. Tidigt om morgnarna kan man se barnen bada i den flod av skräp som flyter förbi. Senare på dagarna brukar de flyga med sina egenbyggda drakar. Högt högt flyger de, över till oss, utanför våra fönster flyger de.

Här i Manila är det bara män som kör bil. Men hittills bara kvinnor som äger hus och lägenheter.

Liksom alltid när jag hittar nåt jag gillar måste jag göra det jättejättemycket. Jättejättejättemycket. Just nu är det i brist på annan stimuli träningen som håller på att ta över helt. Först bikramyogade jag i två timmar. Sen lyfte jag skrot varvat med hopprep i ännu en timme. Och efter det hade jag så mycket pepp kvar i kroppen att jag dissade hissen och sprang upp för trapporna till vår lägga. På 21:a våningen.

Fullt ös sent på söndagskvällen.

Extremt fula “västerländska” skyltdockor.

Tuta när du kör om.
Tuta när någon kör om dig.
Tuta när någon kör om nån annan också.
Tuta när du ser nån som kör moppe.
Tuta när du kör framåt, och bakåt också, lika bra.
Blinka om du ska svänga.
Låt blinkersen va i gång tills nästa gång du ska svänga, då kan du ju byta håll kanske.
Kör på bara, skit i körfält och rödljus.
Använd absolut inte bilbälte, det är pinsamt.

Lägenheten vi bor i nu är skräp, och området vi bor i, Eastwood city, är ett rätt så litet inhängnat område som tar fem minuter att gå runt. Allt är “lyxigt” och “fint”. Men lyx för mig är inte att köpa “fina” saker för lite billigare peng än hemma, lyx för mig är att köpa roliga och knäppa saker för inga pengar alls. Går man utanför området är det slum och motorvägar. Små små klickar med skyskrapor och malls är utslängda runtom staden, däremellan åker “man” taxi och det tar lång tid, många timmar från ena sidan till den andra. Ingen stad att promenera runt i, ingenstans att strosa och absolut inget grönt. Det är varmt och skitigt. Vi tänker flytta till något annat område som är större än det här, det finns trevligare ställen som inte är lika instängda. Vi har åkt runt och tittat i helgen, vägt för- (kul för mig, roligare på kvällar och helger) mot nackdelar (ensamt för mig, långt för Framtiden att åka).
Vi har inte bestämt nåt än.
Än så länge är det långt ifrån paradiset och jag saknar lite vackra, rena och iskalla Stockholm.

Zuccini, aubergine, groddar, tomater, paprika och tonfisk.

Känner mig väldigt yogisk.

När jag tappar zuccini på golvet och ingen blir glad.

När mina smutsiga trosor ligger kvar där jag lagt dom (och inte i den lilla hundens sovkorg, söndertuggade)

När jag vaknar av djurläten på morgonen. Och inser att det är fel djurläten. Tupp är inte alls lika mysigt som hundgnäll.

Cant wait!!!

Det kan tyckas vara lite trögt men det var först i dag, vår första riktiga dag här, som jag insåg att jag kommer att vara mycket ensam de närmsta fyra månaderna. Och att det här med maten kommer att bli knepigt.

I dag har jag lagat tre rätter, varav ingen gick att äta. Den första äggröra och mycket konstig tonfisk, åt lite. Den andra helt sjukt äcklig biff på burk, fullt med blodådror i, alltså själva blodkärlen, slängde allt. Sen kokade jag några grönsaker som såg ut som gröna chilisar, smaken var god men de var fulla av tjockt slem. Tonfisken blev ännu konstigare den här måltiden.
Till slut åt jag stekt aubergine, endast. Auberginen är fantastiskt här. Och färsk fisk är billigt och fint. Annars är maten mot all förmodan rätt dyr. Vissa saker mycket dyrare än hemma. Förstår inte hur filippinerna, som tjänar en tiondel av det vi tjänar, har råd.
Framtiden kom hem och pratade om den konstiga svampen i tre lager han ätit på lunchen. Jag förklarade att det var hud, fett och vävnad i de där tre lagrena. Från djur.

Förresten är vår lägenhet rätt crappy. Vi letar ny. Och sen har vi inget internet. Och varken bil eller chaufför. Och bara en mobil. Och en nyckel hem. Långt ifrån paradisiskt än så länge. Men 100 spänn för hur många bikram yoga-klasser som helst under en vecka och pedikyr för en tjuga höll humöret uppe hela dagen.

Jag tänkte åka till Manilla (Filippinernas huvudstad) nu på tisdag och hänga där hela våren. Jag har sagt upp mig och allt. Framtiden ska jobba dära, jag blir nån slags trophy wife som hänger runt. Vi kommer att ha en chaufför, kanske även en butler. Antagligen måste de vara beväpnade.

Det blir kåkstad, gated communitys och barnprostitution. Men även en del paradisstränder (utan jelly fish hoppas jag) och kanske en tripp till Taiwan.

Gud så skönt, ser det som ett sundhetstecken.

Fast låten är förjävla dålig. Gaga å.

Det här är min senaste matfetisch:

1 äggvita per 1 dl ost. Man kan krydda som man vill, jag har testat med vitlökspulver och chili. Rör ihop ordentligt och klicka ut på bakplåtspapper. Inte för tätt, de smälter ut nämligen. Sen in i ugnen. Cirka 200 grader och ungefär 20 minuter för lite mjukare och lägre temperatur och längre tid för krispigare. Nästa gång ska jag testa med nån stark ostjävel, kanske brännvinsost. Annars tror jag att västerbotten kan bli outstanding.

…man ser Musse utan den där skinnpungen runt halsen.

Och när man väl gör det och tänker liksom ÄNTLIGEN, som här i förra veckans Debatt. Då sitter det nån jävel precis bakom med en sån där…

Kanske formen också.

Dessa två har vi på landet. De ser inte ut att må så bra. Vet någon varför och vad man kan göra? Beskära? Och hur?

Brun mousse:
250 gram mööörk choklad, kanske nån med smak? Körde apelsin nu, ska testa mint nästa
4 dl vispgrädde
2 dl crème fraiche

Värm hälften av grädden i en kastrull.
Ta bort kastrullen från värmen och rör ner all choklad (i bitar blir lättare) i grädden tills den smält.
Vispa (MED BALLONGVISP SÅKLART) resten av grädden och crème fraichen till tjockt.
Vispa ihop gräddröran med chokladröran.

Vit mousse:
4 dl vispgrädde
200 g philadelphiaost
lite stevia

Vispa grädden och tillsätt philadelphiaosten och stevian.
Vispa tills det är tjockt, Det blir jättetjockt.

Bred ut i form, gör laget, det blir roligt.
Täck med plastfilm och låt stå i kylen många timmar, kanske tio.
Jag hade på lite mintchoklad och hallon sen.

Inga carbs såklart.