Detta skrev jag i February 2015

välkommen lillebror

Sunday 1 February 2015 kl. 20:50

Natten mellan tisdag och onsdag vaknade jag av jag vet inte vad (av att det var dags förstod jag sen). Hörde strax därpå ett knäpp från mina nedre regioner och förstod att det var vattnet, precis så startade förlossningen med Lotta också. Krälade mig ner från sängen och ställde mig upp och ja, där kom floden. Väckte Markus, ringde BB Sophia som sa “kom in”, ringde mormor som hoppade in i en taxi för att vid ankomst krypa ner bredvid den blivande storasystern som sov lugnt.

Fostervattnet var grönbrunt och på plats på BB konstaterades det jag misstänkt – att bebisen bajsat i vattnet. Väldigt vanligt vid sätesläge, förklarade barnmorskan (det trycker på så att bebisen tvingas bajsa), och det behövde inte alls vara farligt, så länge bebisen inte “andas” in det. Sätesbjudningen var vi väl förberedda på, jag hade röntgat bäckenet (13,7 cm – “extremt goda mått”) och bebisens vikt var uppskattad till 3,4 kg och hade alltså god marginal till de 4 kg som är den övre gränsen för en säker sätesförlossning. Vi visste att det skulle vara full uppbackning under förlossningen samt att det vid minsta lilla problem skulle avbrytas och bli snitt, något jag verkligen inte ville, jag hade sett fram emot att föda vaginalt igen.

Vi fick ett rum och blev inskrivna, både pga sätesläget och mekoniumet, men några direkta värkar hade jag inte. När morgonen kom började jag känna av en molande känsla i magen och snart var värkarna igång, jippie! Jag “dök” (dykmetoden) igenom dem och det funkade fint. Snart hade jag värkar iaf var tionde minut, men det accelererade inte därifrån, vilket det ju bör. Precis så var det när Lotta föddes, dryga sega värkar under väldigt lång tid (förlossningen då tog nästan 70 timmar, och jag hade värkar under hela tiden), så jag kände ju igen förloppet.

För att försöka få fart på kröppen dansade jag, masserade mina bröstvårtor och till och med hånglade lite (väldigt osugen på detta men vad gör man inte…) och det funkade, plötsligt hade jag värkar var femte minut! Men så fort jag inte aktiverade mig så gick de ner igen, barnmorskan förklarade att kroppen nog inte var helt redo, att jag lurade den lite. Nu var det kväll och istället för att pressa mig tyckte de att vi skulle försöka sova och vila under natten, även det gör att kroppen utsöndrar oxytocin vilket ger bättre värkarbete. Markus sov, och jag lyckades slumra mellan de nu rätt starka, men fortfarande glesa, värkarna. Under hela förlossningen bajsade bebisen konstant, och det där tjocka svarta mekoniumbajset rann alltså ut ur min snippa. Konstig känsla när nån bajsar genom din snippa, i must say.

Vid 03 var jag såååå uttråkad, och hade rätt ont, och kände mig lätt galen som låg och väste “jaaaaa, jaaaaa” ut i mörkret var tionde minut. Jag ringde på barnmorskan, som tyckte att vi skulle testa lite akupunktur för att försöka få fart på värkarna. Och nu funkade det! Vi fick komma tillbaka in i ett förlossningsrum (vi hade fått sova i ett eftervårdsrum med dubbelsäng) och nu gav jag mig fan på att det skulle bli förlossning av! Jag gjorde knäböj, hängde i lianen, satt på bollen och vandrade runt. När morgonskiftet kom in konstaterades att jag var sex cm öppen. Alltid nåt! Men det gick fortfarande lite för långsamt så det beslutades att ge mig en svag dos av värkstimulerande, något jag svarat väldigt bra på förra gången, och det funkade bra även denna gång – jag behövde liksom en liten skjuts för att komma upp i de där ordentligt effektiva tre värkarna per tio min. Nu orkade jag inte dyka mer, var för trött för att fokusera (hade inte sovit mer än två timmar de senaste två nätterna), och tog hjälp av lustgasen i de flesta värkarna.

Efter bara någon timme eller två började jag känna av trycket neråt och jag fick ok på att börja krysta. Nu stod jag på knäna i sängen lutad över den uppfällda ryggen av sängen, tydligen mest optimalt vid sätesförlossning. Förra förlossningen kom ungen (Lotta) ut på två krystvärkar, och jag behövde knappt hjälpa till utan bara “inte hålla emot”, den här gången var det mer jobb och jag brölade verkligen när jag tog i. Bakom mig hade det fyllts på med folk, utöver “min” barnmorska och hennes uska var förlossningsläkare och nån slags huvudbarnmorska med stor erfarenhet av sätesförlossningar samt en barnmorskestudent där. En barnläkare väntade utanför ifall att. Ett helt arsenal av verktyg hade dukats fram, vissa som bara används vid sätesförlossningar, och jag är glad att jag hade ryggen mot, det såg rätt galet och läskigt ut sa Markus.

Själv var jag helt inne i mitt, och i lustgasen. Efter tjugo minuters krystande (enligt journalen) kom han så äntligen ut! Emmet.
När en krystar ut en bebis i säte är det hands off som gäller, att ta på bebisen innan den är ute kan göra att reflexen att slänga upp och ut med armarna (så som alla bebisar gör) triggas och det vill en inte ska hända när bebisen är halvvägs ute. Givetvis behövs att barnmorskan hjälper till ibland, men bara om det uppstår behov. Det behövdes dock inte här, utan Emmet och jag fixade det där helt på egen hand! De tog alltså bara emot honom i “fallet” när huvudet var ute! Cool känsla ändå.
Det kan också ta lite längre tid innan de skriker och de kan behöva lite hjälp med andningen när de kommer ut åt “fel håll” eftersom lungorna inte pressats åt rätt håll (tror jag) men det behövdes inte, han skrek på en gång och hade full apgar. Jag hade bett om sen avnavling så när moderkakan var ute placerades den i en påse som lades ovanför mitt, och Emmets, huvud. Så låg vi i en timme innan den gråtmilda pappan fick klippa navelsträngen. Mätning (51 cm), vägning (3966 g) och en snabb titt i mina nedre regioner (en liten spricka som ej behövde sys) och vi var good to go.

Drygt 30 timmar tog förlossningen, vilket är långt, men ändå en tidshalvering jämfört med förra gången. Och jag är så glad att jag fick min vaginalförlossning och slapp snittas! Tack BB Sophia för helt grymt stöd och superbra service!

(null)

(null)
Emmet Göte Mauritz Wieslander