felåt

Från ingenstans så har nåt slags samvete börjat ta form. Du är tre år och du har börjat säga förlåt. Vi har aldrig tvingat eller ens föreslagit att du ska säga det där ordet utan vi har brukat det för egen del och hoppats på att du en dag hittar din egen inre känsla och vilja att be om ursäkt.

Ikväll rymde du som vanligt från nattningen (du vill aldrig sova, som vanligt) och lämnade mig ensam kvar i sovrummet. När jag sen kom ut satt du och kvällsfikade med pappa (fil med cornflakes och russin, din favomat) men klev ner från stolen och kramade mig och sa “förlåt att jag lämnade dig ensam, men jag var hungrig”

Älskade barn!

IMG_8791.JPG

Skriv en kommentar, hörru!

You must be logged in to post a comment.