Detta skrev jag i January 2014

i nackareservatet

Thursday 9 January 2014 kl. 16:49

Älskar skogen.

20140109-164742.jpg

20140109-164753.jpg

20140109-164822.jpg
Älskar julgranen vi hittade långt in i skogen. Vem har klätt den?

det behöver ju inte bli nåt jävla krig!

Thursday 9 January 2014 kl. 11:33

Igår bloggade min vän Annika Leone om att hon funderar på att sluta amma, men känner sig usel på grund av detta. Och så blir det något slags krig i kommentarsfältet om huruvida en ska amma eller inte! Herregud säger jag bara. Kan vi inte alla bara respektera att vissa ammar och vissa gör det inte? Hur kan en bli upprörd över hur någon annan gör?

Vi kan säkert alla enas om att bröstmjölk är lite nyttigare än ersättning rent innehållsmässigt. Men att det bara är nyttigare OM mamman vill amma! För vill inte mamman amma, av vilken jävla anledning det än må vara (och ja, att en inte har lust är en jättebra anledning), så är det ”nyttigare” med ersättning. Så är det ju! Så! Då slutar vi diskutera det.

Jag pratar och skriver ofta om fördelarna med att amma. Jag håller dock aldrig föreläsningar om det positiva med amning för folk jag inte känner eller folk jag vet valt att inte amma IRL. Frågar någon och är nyfiken så berättar jag gärna, men det är inget jag ”prackar på” folk. Jag skriver om det på bloggen och pratar om det med kompisar som också valt att amma.

Innan jag fick barn visste jag ingenting om amning. Det är ju en ganska cool funktion vi kvinnor har som vi inte bör glömma bort mitt i all modernisering, lite så ser jag det. Och om det funkar så är det praktiskt och så vidare, och den erfarenheten delar jag gärna med mig av. Jag skulle dock aldrig få för mig att säga att jag är en bättre mamma för att jag ammar. För det tycker jag verkligen inte! Jag är bara tacksam för att amningen har hjälpt oss mycket då Lotta har varit (och är fortfarande) bitvis väldigt krävande. Vi hade såklart, om amningen inte funkat, hittat andra sätt att söva/trösta/mata/ge närhet på. Men för oss – guld. För många andra – inte guld. Och då är ersättningen guld. Och det bästa är ju att en kan göra båda om en vill! Lite här och lite där och testa vad som känns bäst. (Men om en vill behålla amningen så får en läsa på lite, gärna på Amningshjälpen, om hur en håller produktionen igång. Dom är för övrigt grymma och kan svara på allt om amning och hur en gör både när en vill börja och sluta amma.)

Om jag kan inspirera och peppa de som vill amma (så länge de vill utan att känna sig som freaks) så gör jag gärna det. Men jag hoppas verkligen att jag inte ger någon som inte ammar dåligt samvete. Gör jag det?

det här med att alla barn är olika

Wednesday 8 January 2014 kl. 22:04

Katrin Zytomierska har, enligt egen utsago, haft det väldigt lätt med sitt första barn, Ringo, och har hela tiden hävdat att det bara är att Anna Wahlgren:a lite hit och stå på sig dit så får en en “enkel” unge som sover hela natten och gör som en vill.
Då blir jag faktiskt lite, lite, lite glad när hennes nya unge, Rambo, inte alls går med på metoder och regler utan kräver att få sova på sina föräldrar, amma hela nätterna och bli buren jämt.

Jag har hört folk säga sånt trams förr, jag har aldrig trott på det och jag förstår att de som inte tror på det aldrig kommer att tro på det för man tror inte på det förrän man är där själv.

Jag tror att det är viktigt för mammasfären att vi alla morsor (och farsor) verkligen förstår att alla ungar är olika (vissa verkligen heeelt olika) så att vi kan visa mer förståelse och hänsyn.

Nu är det nästan så att jag önskar att Katrin fick uppleva lite patriarkalt förtryck så att hon börjar tro på dess existens och blir en hardcore feminist. Tänk er hennes energi och makt med en fet dos feminism. Aaahhh *njutis*

nu ska morsan börja knega och ongen in på dagis, slut på lyxliv

Tuesday 7 January 2014 kl. 02:05

Min sista vecka hemma med mitt numera stora barn. På måndag börjar hon dagis samtidigt som jag börjar jobba.
Känns så otroligt vemodigt! Trodde bara att det skulle kännas kul, jag har längtat så efter att jobba, men såhär en vecka innan premiären är det nervigt och oroligt.
- är den delen av hjärnan som inte torkar mat/bajs/kräks kvar?
- när ska vi hinna mysa?
- kommer hennes far som ska sköta inskolning och vara hemma med henne på deltid segla upp i toppen på hennes favoritlista?
- kommer jag klara av att vara nummer två?
- kommer jag att klara av att släppa kontrollen av hennes vantar och strumpor?! Vill tillägga att inte en endaste har tappats bort so far.

Hjälp! Hur ska det gå?

PS! Ska hoppa in som redaktör på mama och det ska bli så grymt sköj.