fult att gå upp i moderskapet för mycket

Det här som Cissi Wallin skriver om idag, att hon funderar på barn men inte vill fastna i “träsket”. Hon kommer att “vägra prata om mitt moderskap 24/7 som det känns som typ alla andra gör“. Jag har hört det så många gånger, hur tjejer och kvinnor inför stundande förlossning och moderskap säger saker som “jag vägrar bli nån annan” och mer drastiska saker som “skjut mig om jag byter profilbild på Facebook till en bild på mitt barn” – som att det är det värsta som kan hända? En kan väl få gå fullt upp i sitt föräldraskap likväl som en inte måste det? Måste det ses på som så fult när någon förändras helt och blir Mamma? Likväl som det är helt okej om en inte förändras så himla mycket och lever ungefär som vanligt? I den mån det går såklart. Båda kan väl vara okej?

Det finns ett förakt inför kvinnor som släpper allt för sitt barn (män som gör det är ju bara superhärliga och jämställda) och jag tycker det är trist.
Jag är själv en av dom som har min unge (i och för sig är jag också med) som profilbild och jag har “gett upp” mycket för att “bara” vara mamma. Men jag trivs med det, vill ha det så just nu i mitt liv. Kan jag inte bara få ha det så utan att känna mig som en loser?

20131113-210743.jpg

11 kommentarer på “fult att gå upp i moderskapet för mycket”

  1. Förortsmamman skrev:

    Jag är jag. Jag är mamma, gammalt klubbkidd, någons fru, bra på att baka, stockholmare, någons dotter, sämst på att sy, bäst på att hitta grymma krogar på resande fot.

    Jag är allt detta. Ibland är jag någon del mer ibland någon del mindre. Så är det i livet. Just nu tar mammadelen över men sen kanske jag öppnar bageri och blir kakproffs. Vem vet.

  2. Karin skrev:

    Tycker det är roligt att du skriver igen. Har läst här sen urminnes! Har typ jämngammal unge som dig (nu också en till på en snart två månader). Ville bara säga att jag läser och att detta var en bra text. Heja dig!

  3. Anastelle skrev:

    Kram

  4. Förut hängde jag i baren nu hänger jag med barnen – vill du vara min vän så får du leva med det. | skrev:

    […] undrar lite, precis som Anastelle gör i sitt blogginlägg, varför det ska vara så hemskt att gå upp i sina barn. De behöver ju mig. De är ju det […]

  5. Linn skrev:

    Det där är lite skrämmande… människor som konsekvent tänker “nä jag tänker itne bli sån”. Varför inte? Är det skamligt? Är det fel eller “bara” tråkigt?

    Själv tänker jag lite som så att om man inte är beredd att ändra sig för någon annans skull så ska man inte ha barn. Men det sagt menar jag INTE att man BARA ska vara mamma. Man är en person, precis som innan, men ens första prioritering borde alltid vara barnet/barnen, för de är beroende av föräldrarna.

  6. Motvilliga Mamman skrev:

    Jag har sett flera vänner tappa sig själva efter de blev föräldrar, de är plötsligt inget annat längre och det enda vi har gemensamt är att vi är just föräldrar. Det tycker jag är tråkigt, men om de är lyckliga så är det ju mest tråkigt för min egen del som förlorar en bra vän.

  7. Anastelle skrev:

    Fast de kanske stortrivs som sina “nya” jag. Vänskap kanske kan tas upp igen efter småbarnsåren tänker jag?

  8. Angelica med dottern Bella & Pommarna skrev:

    Håller helt med. Så bra text. Får man dela detta inlägg?

  9. Anastelle skrev:

    Ja men absolut! Smickrande ju!

  10. Eva Berglund skrev:

    Du har rätt att frossa i att vara mamma, det är bara ett litet nafs så är dom stora.

Skriv en kommentar, hörru!

You must be logged in to post a comment.