vem ska jag tro på när det blir så här

Har fått ta del av två så himla orättvisa historier idag.

Först – min älskade fina vän som kämpar för att bli gravid, nu på senaste med hjälp av IVF. Ingen skulle bli en bättre mamma än hon, ingen har längtat mer, ingen förtjänar det mer. Men universum jobbar visst inte med rättvisa, för nu har ännu ett embryo (som jag hade döpt till Embra) valt att inte fästa i livmoderväggen och fortsätta växa.
Hur tröstar en?
Går inte.
Livet fortsätter och är amazing men det där barnet saknas så.

Den andra historien – så vidrigt plågsam. En kompis kompis vars 10 dagar gamla son inte blev äldre än så. Han tillhörde den lilla del av alla bebisar som under förlossningen fick i sig (sin egen) avföring och den lilla del av de som fått i sig den som blev sjuk av det och dog.
Detta hände i ett inte lika välställt land som Sverige. Det är livsfarligt att föda och födas utan i-landsvård.
Det värsta: läkaren sa att det nog var Guds vilja.

Jag är bortskämd med i allra högsta grad levande barn och tackar (Gud) för det.
Jag ska njuta lite extra av min unge imorgon, hon är ett mirakel, tack.

Skriv en kommentar, hörru!

You must be logged in to post a comment.