att känna sig som gud, på ett dåligt sätt

Året i New York gav mig en rejäl ögonöppnare i form av insikt om hur (äckligt) privilegad jag är. Vi hade det gött i New York. Bodde fint, åt gott, behövde inte oroa oss för pengar. Och på gatorna kryllade det av folk som inte ens hade skor eller mat för dagen. Jag försökte ge minst en dollar om dan till behövande. Kanske för lite? Det var iaf det jag försökte hålla mig till. Alltså jag hejdade aldrig mig själv, det var mer att jag letade efter någon att ge en dollar vissa dagar.
Och jag började äcklas av mig själv och all min konsumtion.

Många som tigger på New Yorks gator sjunger eller dansar eller gör något spexigt för att få pengar. Oftast försökte jag att ge till någon som inte kunde eller ville spexa för att få mat. Tyckte det var jobbigt att liksom belöna någon, som att belöna en dansande apa typ, även fast det såklart inte är fel i att tjäna sina pengar på så sätt.
Och så tycker jag att det är jobbigt när folk som tigger säger tack. Vi har ju bara dragit olika lotter i livslotteriet, tacka mig inte, då skäms jag, vilket jag kanske gör med rätta. Och jag vill inte ge för att gå känna mig duktig. Ofta smög jag ner pengar hos någon sovande person. Fast… Jag känner mig ju duktig också. Lite i alla fall. Duktig och äcklig.

Jag har gått från att vara en samlare av rang till att rensa rensa rensa. Just nu pågår rensning deluxe i garderob och förråd. Jag bad om tips på vart jag kan skänka kläder och annat grejs i en Facebook-grupp jag är med i där en kan byta och skänka bort saker i Stockholmstrakten. Fick många bra tips som jag ska kolla upp vidare! Kan tipsa här om det är någon som är intresserad?
Skrev även att om någon i gruppen som inte hade det så fett just nu behövde något fick de gärna skriva till mig. Och nu har jag fått några brev och jag hjälper gärna till. Bland annat med en vinterjacka till en pank mamma som (såklart) prioriterat sina barn i år och en annan mamma som önskade födelsedagspresent åt sin dotter som hon inte hade råd med.
Men… Jag känner mig så dum? Alltså inte dum som i elak utan jag känner mig så… Bortskämd och fånig. Och de skriver och förklarar varför de inte har råd och jag känner bara att jag inte vill att de ska behöva förklara för mig. Jag vill inte att de ska säga tack. Jag liksom skäms? Så himla mycket.
Är det någon som känner igen sig?
Varför känner jag så här?
Det här kanske är sånt normala människor fattar när de är typ 15 men jag ligger lite efter när det kommer till socialt patos.

Med vänlig hälsning, har röstat på högern i alla år och skäms över det men kommer rösta rött som blod i nästa val

En kommentar på “att känna sig som gud, på ett dåligt sätt”

  1. Lia skrev:

    heja heja!

Skriv en kommentar, hörru!

You must be logged in to post a comment.