Detta skrev jag i December 2011

Jag drömde aldrig om att bli mamma

Tuesday 20 December 2011 kl. 23:07

Så när det visade sig att jag var gravid i våras så blev jag rädd. Trots att vi ju faktiskt pratat om att skaffa barn, trots att vi faktiskt mer eller mindre försökte få barn. Vi försökte i alla fall inte inte få barn. Ni fattar…

Många nätter låg jag och funderade på hur jag ville göra, och den där tidpunkten då man måste bestämma sig, om man vill bestämma sig för att inte behålla barnet, närmade sig. Jag ville inte, men jag ville inte inte heller. Jag ville bara slippa välja, men jag valde. Och Framtiden sa att ”det är läskigare att bestämma sig för att inte skaffa barn än att skaffa barn”. Så sant, tänkte jag, det smartaste jag hört, tänkte jag. Och jag tänkte att risken är att jag kommer att ångra det ena mer än det andra.

Så jag blev mer gravid och började berätta för folk. ”Grattis!!!!!” fick jag höra dag ut och dag in. Det fälldes tårar och alla var så peppade och rörda och glada. Alla utom jag… Jag kände ingenting. Försökte se glad ut och sa ”tack, jo det är jättekul”. Men hur kul kändes det innerst inne? Inte så jättekul. Men inte heller jobbigt. Kändes bara overkligt och främmande och konstigt och läskigt. Tänk om jag inte skulle tycka om mitt barn? Tänk om mitt liv var slut nu? Tänk om mitt barn skulle komma ut och vara mörknhyat? (Alltså, älskar mörka bebisar och barn men Framtiden är inte mörk så det skulle bli jobbigt, han skulle lämna mig och så skulle jag bli ensam) Tur att Framtiden var så lycklig och peppad! Annars hade det aldrig gått.

Sen växte magen och jag kunde inte längre träna varje dag, inte ens varannan dag, och mot slutet inte alls. Ridningen var det enda jag fortsatte med, red till och med vecka 38. Kände mig fånge i min egen kropp. Men på hästen var det nästan som vanligt, så skönt att slippa gå. Skönt att kunna ”röra sig” obehindrat. Sen får man ju inte äta en massa goda ostar och charkuterier och de sista veckorna kunde jag knappt äta alls för magsäcken fick ingen plats. Och va rädd jag var för att magen skulle spricka. Både för att få en massa bristningar (ytligt ja visst, men jag var rädd för det, se skräckbilder i valfri familjeliv-tråd) och för att den bokstavligen skulle spricka helt och ungen trilla ut.

Förra söndagen födde jag en liten tjej, en vecka efter mitt due date. Hör här: Det gjorde inte så ont. Det var helt okej. Körde endast lustgas och det funkade fint, smärtan var överkomlig. Förstår att det gör svinont för de flesta men jag säger bara – det måste inte göra ont, det gör inte sådär ont så man tror man ska dö för alla. Visst kändes det men genom att andas och fokusera inåt klarade jag det utan rädsla och panik. Det var coolt att föda. Krystvärkarna var magiska. Min kropp visste precis vad den skulle göra. Jag är byggd för detta, programmerad.

Hon har ännu inget namn men jag kallar henne Poppy (vallmo på engelska). Jag älskar henne mycket. Är kär. Vill vara i samma rum som henne alltid. Vill väcka henne när hon sover. Vill sova med henne på min mage. Vill ta hand om henne hela tiden, vill göra allting helt rätt. Nojar för avgaser, baciller och höga ljud (och att hon ska få deformerat huvud eftersom jag inte sett till att variera hennes huvudposition tillräckligt). Och är hon inte för varm? Eller är hon kall?
Är oerhört mammig.

Poppy är inte bra för min existentiella ångest. Brist på mening med livet blir påtaglig. Trodde nog att det skulle bli tvärtom men hittills har hon genererat många tårar. Det är såklart en massa hormoner såhär i början, baby bluesen har slagit till. Om en vecka hoppas jag att jag bara känner kärlek och glädje. Men till dess gråtammar jag. Och det är inget fel med det. Allt är okej.
Och jag är mamma.
Jag är Poppys mamma.