Dalin, från Paradise hotel ni vet, HAR VARIT EN MAN!!! Läs mer på hennes blogg här.

Så jävla lyckad förvandling.

I perioder snöar jag in helt på vissa bloggar, kan kolla in ungefär tio gånger om dan. Just nu obsessar jag över dessa kvinnor:

1 Calle Schulmans fästmö Anitha. För att jag var kär i Calle för några år sen och för att tjejen det blev som inte är jag verkar förjävla cool.

2 Min före detta chef, Cecilia Blankens. För att hon lever ett så himla perfekt liv och man kan liksom inte släppa det och måste ha mer och mer. Som med fläsksvålarna!

3 HanaPee. För att hon är en underbar och rolig liten (ung) tjej.

4 Lisa Corneliusson. Vi jobbade tillsammans på Modette för länge sen och jag gillade henne men hon verkar inte gilla mig, jag försöker liksom ta upp nån sorts kontakt men hon bara iggar. Därför stalkar jag henne så mycket jag bara kan.

Bubblare: Therese Hansson. En kollega från Expressen, numera min före detta arbetsplats. Jag känner inte Therese värst bra alls, men jag är i smyg lite besatt av henne och måste läsa allt hon skriver.

Under många år var jag HELT besatt av Hanna Fridén. Helt besatt. Läste, googlade och förföljde henne dag som natt. Nån slags hatkärlek. Men det börjar släppa. Det kanske är bra? Fast saknar det/henne.

I massor av år (typ från att jag var 19 till dess att jag var 26) hade jag jätteproblem med att jag fick en massa eksem. Såna som ingen visste vad det berodde på. De blev värre och värre och sen blev de bättre och bättre och nu denna vinter (för vintrarna är värst) hade jag i princip inga problem alls. Bara lite röd om överläppen och i nacken.

Men sen jag kom till Manilla har det kommit tillbaka. Mer och mer för varje dag och i morse när jag vaknade hade jag röda eksem över nästan hela kroppen. En sjukt obehaglig stickande obehagskänsla, typ krypa ur skinnet.

Så vad beror det på? Här är några alternativ (saker som ändrats sen vi kom hit):

1 Värmen. Har i vanliga fall alltid gjort mina eksem bättre.
2 Yogan. Har börjat med bikramyoga. Anna tror att det är det som satt igång utdrivningsprocesser som resulterar i kli.
3 Svett. Jag har alltid varit lite känslig mot mitt eget svett. Och här svettas man massor. Speciellt på yogan då det rinner från kroppen.
4 Smutsen. Det är ju inte precis fjälluft här. Chris som bor här tror att det är Manilas skitiga avgasluft som gör att huden krånglar. Att jag måste vänja mig.
5 Äcklig lägenhet. Den är skabbig helt enkel.
6 De kanske har (antagligen) jättestarka tvätt- och sköljmedel här och de lakanen sover jag i?
7 Jag äter inte lika LCHF som jag gör hemma? Alla typer av kolhydrater, dvs socker, göder ju svampen, som eksemen består av.
8 Gråt och stress. Hade ju ett breakdown igår. Såna känslor (och de hormoner som frigörs) brukar öka kliandet.

Vad röstar ni på?

Eftersom vi använder vår toalett hemma nu så behövde vi fylla på med toalettpapper. Och eftersom Framtiden jobbar och försörjer oss innebär det att jag som hemmafru får se till att allt sånt där sköts. Dock ligger närmsta affär (supermarket) utanför vårt inspärrade område så jag har blivit uppmanad att ta taxi dit och tillbaka. Det är trots allt ungefär femhundra meter genom TYP slum. I alla fall inte rent och bevakat.

Men eftersom jag är så himla kall och hård (se kommentarer på tidigare inlägg) så tog jag och promenerade fram och tillbaka. Dessutom bröt jag alla regler då jag dessutom plockade fram min mobiltelefon för att dokumentera “resan”. Det får man nämligen inte göra i såna här ickebevakade områden. Då kommer de och plockar den och allt annat av en DIREKT sägs det.

Det är den där klutten med höghus som jag lämnat bakom mig. Här är jag på väg. Ni kan se att det är mörkt också.

Väl på plats höll jag på att tappa bort mig på flipflop-avdelningen. Ungefär 99 procent av alla filippinare har flipflops på sig.

Här är jag tillbaka till det “fina” området. Levande och orånad och ickerörd av våldtäktsman! Här har jag försökt att lite diskret fota en med k-pist beväpnad man.

Äntligen hemma!

Mitt byte: Plastsandaler (att bada i när det är stenigt), green tea seeds, fyra t-shirtar till Framtiden (varav två var från H&M, fast det var ju inte på H&M, det var på supermarketen), toapapper och sen – det bästa jag nånsin ätit: Fläsksvålar! Grisskinn som blir som chips. Helt utan carbs. Med tanke på att Framtiden åt grisansikte till lunch igår känns det dessutom fräscht i jämförelse. Allt kostade knappa 200 kronor.

Men det är rent och fräscht och i ett område där man kan LEVA. Och med en view to die for.

Låt mig presentera – vårt hem:

Alla måste svara.

Jag hade nyss en gråtfest så stor att Framtiden kom hemspringandes från jobbet för att trösta (och fixa propp i toan). Så nu kan jag göra ifrån mig mellan varven av lägenhetsletandet. Perfekt. Livet är ändå rätt fint.

Äter det enda som går att äta utan att behöva diska: tonfisk med chili cheese spread. Kan inte gå ut, för det finns ingenting att gå till (förutom gallerian om man vill bajsa). Kan inte titta på nåt kul (Glamourama eller Ponnyakuten) för allt internet jag har är i en liten sticka. Måste leta lägenhet fast vet inte längre hur jag ska leta, har letat där det går att leta. Väntar på att mäklarasen ska återkomma med VERKLIGA objekt som ÄR TILLGÄNGLIGA PÅ RIKTIGT. Spelar betapet. Dricker vatten. Lyssnar på tuppen och AC:n. Fattigt.

Det enda jag egentligen kan göra är att träna. Men vet inte om jag vill träna när jag inte kan äta ordentligt innan och efter. Så himla sorgligt nu.

…i vårt “kök” blir bara fler och fler. Jag vägrar nämligen att diska i ickehett vatten. Det är nästan så jag börjar snegla avundsjukt ner till kåkstadsbarnen. Allt för att slippa de värsta i-landsproblemen.

Tycker ni att jag är en jättedålig housewife?

I övrigt tänker jag låta lägenheten förfalla mer och mer, förhoppningsvis hinner jag hitta något nytt så att vi hinner fly innan allt behövs fixas. Disk. Stopp i toa. Bakom soffan ligger resterna av en krashad tekopp.

Är det bara jag som får panik av att ha någon plummer-kille komma in till mig när jag är själv och gå igenom vårt sovrum och ställa sig och pumpa bajs ur vår toa? Panik!!! Can’t do it.

I framtiden, om/när vi får en toalett som man kan använda, spolas all skit ner i två steg. Vågar inte riskera att nåt sånt här händer igen.

Det är stopp i vår toa. I alla fall för större laster. Och Framtiden (som är den skyldiga) är på jöbbet och har utbildningar och honom kommer jag knappt se röken av de närmsta två veckorna och här sitter jag och är lite sugen på att göra nummer två. Men det går alltså inte. Dessutom är det nu mitt ansvar att deala, ringa, tjata, träffa de här sliskiga filipino-mäklarna som erbjuder olika typer av bättre och finare lägenheter som vi vill ha. För vi vill ha 1 varmvatten, 2 gärna en spis (nu kokplatta) och 3 inte vara rädda för att nudda nåt och 4 kunna gå på tjotta. Framförallt vill vi till ett område som man kan leva i, inte som nu – instängda på ett minimalt businessområde. De har mäklarna förresten, man ska max lita på 10 procent av vad de säger har jag lärt mig efter en vecka. Max 10 procent!!! Det innebär att de oftast inte ens heter vad de heter.

Livet, inte bättre bara för att det är varmt. Och hur fan går det till att vattnet aldrig blir varmt när det alltid är minst 35 grader i skuggan utomhus?

Aja, jag beger väl mig ut på ”stan” och försöker leta rätt på en offentlig toa. Framtiden föreslog yogastudion men det känns inte värdigt.

Nu kunde jag inte hålla mig längre, jag var tvungen att fråga. Hoppas på svar inom kort. Ps! Snyggingen till vänster är min före detta chef, miss Annika Leone.

Den här håroljan gör underverk med sprött hår. Luktar gudomligt, blir inte fettig, gör håret mjukt och lent. Den är inte från Filippinerna utan en av de få skönhetsprodukter jag absolut inte kunde lämna hemma. Finns att köpa här, en jätteflaska som räcker i evigheter antar jag för nästan inga pengar alls.

Från vår lägenhet ser man små kluttar med höghus. Däremellan bara olika nivåer av slum. På andra sidan floden precis vid oss ser det väldigt primitivt ut. Sneda skjul och ingenting som liknar gator. Helt svart om natten, elektricitet finns inte här. Tidigt om morgnarna kan man se barnen bada i den flod av skräp som flyter förbi. Senare på dagarna brukar de flyga med sina egenbyggda drakar. Högt högt flyger de, över till oss, utanför våra fönster flyger de.

Här i Manila är det bara män som kör bil. Men hittills bara kvinnor som äger hus och lägenheter.

Liksom alltid när jag hittar nåt jag gillar måste jag göra det jättejättemycket. Jättejättejättemycket. Just nu är det i brist på annan stimuli träningen som håller på att ta över helt. Först bikramyogade jag i två timmar. Sen lyfte jag skrot varvat med hopprep i ännu en timme. Och efter det hade jag så mycket pepp kvar i kroppen att jag dissade hissen och sprang upp för trapporna till vår lägga. På 21:a våningen.