Maten är inte alltid helt hundra här, men grillad fisk kan man lita på. Även, om den ibland som här, är rå inuti. “Ska va så” sa koreanen som serverade.

Oftast, men inte alltid, brukar spetten som säljs på gatan vara fina. Grillas på plats, doppas i olja och kryddor, och så får man det i en liten påse. Kostar ungefär 1 krona per spett. Men den här gången “råkade” det bli hjärta. Gick ner, men inte med någon jätteaptit.

Även en färd med en Jeepney kostar 1 krona. I stället för tunnelbana och buss har Manila tiotusentals av dessa öppna minibussar som kör i cirklar med lika många rutter som det finns Jeepnies. Enligt Manila-borna själva tar det ungefär fem år för en utlänning att lära sig åka med de här (och kunna ta sig dit man vill med alla byten det innebär). Vi hoppar på ibland och åker med en bit utan någon som helst aning om vart den är på väg. De är nämligen det finaste Manila har. Coola, snygga och mysiga. Med sjuhelvetes motorer vad jag förstått.

Så här ser de ut. Eller just den här ser ut så här. Alla ser olika ut men alla är minst lika pyntade och färggranna. Jeepniesarna härstammar från ombyggda jeepar som amerikanarna lämnade efter sig vid andra världskriget har jag lärt mig. Väldigt okrigiska nu, fint.

Detta inlägg skrevs Sunday 14 March 2010 kl. 05:59. Du kan prempa på inläggen via RSS-feed. Du kan lämna ett meddelande eller trackbacka från din egen sajt.