Jag älskar hästar. De är såna mäktiga djur och den ultimata kicken är att sitta på en galet galopperande häst på gränsen till skenande. Man vet liksom inte riktigt hur det kommer att sluta, om man kommer att flyga av eller om det kommer att gå hur bra som helst att få stopp på ekipaget (nästan alltid går det ju hur bra som helst, men bara nästan). När jag var elva-tolv hade jag tröttnat på ridskola (maneger, inomhus, cirklar, led) och började hänga hos några som hade en nordsvensk: Lill-Fjälla. Jag tog dit först Lillen (en trög fjording) och sen Limit (den finaste nordsvensken någonsin). Limit var militärens häst och lånades ut på obegränsad tid, han blev liksom min. Han var så lugn och klok och samtidigt pigg och pålitlig. Kolsvart med ett alldeles för stort huvud. Det enda tråkiga var att han aldrig ens var i närheten av att slänga av mig, men snabbt gick det. Han dog i testikelcancer några år senare, lagom till dess att jag började gymnasiet och inte riktigt hann med stall varje dag längre. Nu är det ett och ett halvt år sedan jag red sist, alldeles för länge sen och det ska jag råda bot på idag. För jag ska få följa med till Annas stall.

Detta inlägg skrevs Friday 21 August 2009 kl. 08:56. Du kan prempa på inläggen via RSS-feed. Du kan lämna ett meddelande eller trackbacka från din egen sajt.