Som egentligen inte var nån orm, utan en kopparödla. Den slingrade sig ut precis framför mig och jag skrek till och ryckte åt mig hundarna. Ormar är det enda som gör mig riktigt rädd. Det har jag ärvt från min pappa som knappt klarar att titta på ormar, ens på tv. Han klarar inte heller av grodor, men det har jag inte ärvt, jag tycker om grodor. Och… jag gillar ormar. När jag vet var jag har dom. Så efter slingerchocken var jag bara tvungen. Att klappa den lite på stjärten. Söta lilla “orm”. Du får gärna va i samma skog som jag. Slingra bara inte upp sådär hastigt framför mig på stigen.

Detta inlägg skrevs Saturday 15 August 2009 kl. 20:09. Du kan prempa på inläggen via RSS-feed. Du kan lämna ett meddelande eller trackbacka från din egen sajt.