bortajulen

Hörni va jobbigt det är att slappna av och vila ut när man verkligen behöver. Tankarna har snurrat och jag har tvivlat på mångt och mycket. Med tårarna rinnandes nedför kinderna ätandes buffé bestående av köttfärssås, hamburgare och fläskfilé på hotellet i sundsvall tyckte jag att den enda lösningen på allt verkade vara graviditet och mammaledighet. Snälla, kan du inte bara göra mig på smällen, tyckte jag. Men ett hus, var som helst, där det är tyst och varifrån man kan se havet och vara alldeles ensamen, det är vi överens om. Det ska bara hittas.

Hittills har jag lärt mig att julaftnar är ungefär lika var i sverige man än befinner sig, att jag har ett stort behov av att kunna dra mig undan och bara kura och ladda och får panik (tex KÖR MIG BARA UT I SKOGEN OCH LÄMNA MIG DÄR, SJÄLV, NU!) och att växa upp i en mindre stad med hämvändarstämning och ett GÄNG is the shit. Jag har ju ingenting sådant, inget gammalt gäng som kan samlas och dryfta minnen, ingen som vet hur det var på trastvägen 1992. Jag började gråta en gång för att det var så fint, för att jag var avundsjuk. De äldsta jag har är Camilla och Zara och de umgås jag knappt med längre och de var bara med från högstadiet. Innan dess är 12 blanka år. Vita eller svarta med fragment av bad och bråk och skratt och busskurer.

Medhavda julklappar som bryter mot inga vuxna får klappar-regeln innebär inte bara glada mottaganden utan även en del mendubordeinte. Fast jag tänker skita alldeles fullkomligt i det och ta med mig klappar nästa år också. För Framtidens familj är är fina. Jättefina! Det är liksom inte helt konstigt att han blivit som han blivit. De köper julmust light till mig utan att ställa alltför många frågor om socker och sånt. Allt som allt är jag mycket nöjd med min bortajul. Nu ska vi ut till stugan och vara helt själva där utan rinnande vatten och elda i öppna spisen och läsa Människohamn och den är så fruktansvärt obehaglig. Det läskigaste jag läst. Det ENDA läskiga jag läst. Fyfan. Och utanför finns havet, det är bara tio meter bort.

2 kommentarer på “bortajulen”

  1. Anna skrev:

    Synd att vi inte hann ses mer än att jag såg dig genom ett fönster på julafton. Det roliga är att jag reagerade som en fjortis på min pappas förslag att “bju in dom på en knäck”. Jag väste “neeej, skärp dig va pinsamt” mellan tänderna innan jag ens hade uppfattat vad han sa. För det är så man blir när man har ett gammalt gäng och ett gammalt hus där man haft sitt flickrum fyllt med guldänglar (skämskudde). Men jag är stolt över dig, du överlevde jul i Härnta trots allt!

  2. isabelle skrev:

    mjää, hemvändarstämning är inte nödvändigtvis trevligt, blir oftast prestationsfullt och det känns som att man måste kompensera för årets försummande av gamla vänner.

Skriv en kommentar, hörru!

You must be logged in to post a comment.