Är bakis.

Det här är så JÄVLA bra. Vart tog Nikka vägen?

SNÄLLA ALICE SLUTA INLED VARJE SVAR MED “JAG VET INTE” FÖR DET ÄR SÅ JÄVLA SJÅPIGT!!

De är så jävla mesiga och mjäkiga och säger nån av dom “jag vet inte men jag tycker det är så kul med så bra kritik och jag vill så gärna va kvar här” så vet jag inte VAAAAAAD jag gör.

Hatar mest just nu – Anna.

KAN INTE NÅN BARA TRASHA? FREAKA LITE? ÖVERRASKA???

Jag är så sjukt barnsugen. Jag fattar inte hur detta slog mig i huvudet bakifrån pang bara senaste månaden!? Min biologiska klocka visar vägen. Framtiden vill vänta till framtiden men jag vet inte jag. Jag vill nu. NU sa jag.

Det var torsdag kväll och jag var ensam hemma ty Framtiden var på ledarskapskurs ute på Värmdö. Han skulle lära sig våga falla och kanske skulle de basta. Det skulle bli övernattning och han skulle dela rum med Pela. Men nog om Framtiden och åter till torsdagskvällen här hemma framför tv:n. Där satt jag, gäspade och fes, slösurfade och glodde på nåt om cancer på svt. Åt choklad också ifall att det skulle bli så att jag skulle bli ledsen. Men det hann jag inte serrni för serrni ni ni, helt plötsligt fylldes lägenheten av rök. Det luktade gott! Det luktade rök och det luktade gott, men jag tyckte ändå att det var lite konstigt att det typ verkade som om det brann i lägenheten. Så jag knackade på hos min granne “brandmannen” som kom över i bara kalsonger och bekräftade: “Här luktar det brand”. Sen knallade jag tre trappor upp till nya grannarna och frågade om de möjligtvis eldat i sin nya eldstad? Japp, de hade nyss lagt in en sprakande brasa. Kul! sa jag. Vi får all er rök! sa jag. Och de kunde inte släcka sin fullmatade brasa, men de lovade att inte elda mer efter det. Men en brasa falnar inte så snabbt, så den brinner än. Och brinner och brinner. All rök hos mig.

Nu sitter jag här med hundarna under en filt och huttrar för alla fönster och dörrar är öppna och allt allt allt luktar brandrök och jag skyndade mig att ta ur batteriet ur brandvarnaren och nu vet jag inte hur eller var jag ska sova. I badrummet ser man rökpelare under spotsen i taket, det hela är mycket urbant.

Framtiden svarar inte när jag ringer heller och i hans horoskop som “brandmannens” sambo läste för mig nyss sades det att han minsann skulle hitta en ny flamma denna helg. Tänk vad fel astrologen hade eller vad fel Framtiden åkte, flamman är ju här, hos mig.

Att det bästa för kroppen är massor av rörelse? Att maskineriet funkar bäst när det belastas? Att det är dumt att spara på krafterna?

Nu måste jag snart bort. Jag har drömt om en längre resa till någon varm världsdel under flera år nu, och nu är det dags. Innan barnagörande och husköpande och allt det där. Jag tror jag vill göra den klassiska Asien–resan: Thailand, Malaysia och Vietnam. Minus rökandet och porrklubbarna. Bara strand, sand och hålla hand. Hur gör man när man är vuxen och vill åka bort så länge? Tar man tjänsteledigt från eventuellt jobb då? Hyr ut sin lägenhet? Vem tar hand om hundarna? Någon frivillig? Hur länge är tillräckligt länge? Jag tänker mig fyra–fem månader, med start nästa höst. Jag skulle så gärna vilja spika det här. Jag vill göra det här innan jag blir vuxen på riktigt. Älskling?

Haja att vi väljer att bo i det här. Helt frivilligt. Hahaha.

Bögbonden:

“Livets vatten – Fanta och rosé.”

Med silverschamponerat lilaskiftande hår:

“att en stor Barack kan lösa problemen med alla hemlösa i USA”.

Min fästman är världens roligaste människa. Jag trodde inte jag kunde bli så kär (i någon någonsin) som jag blev under vårt första dygn tillsammans. Sedan dess har jag blivit ungeför dubbelt så kär varje dag. Varje dag! I elva månader nu.

På föräldramötet i lördags berättade hans mamma om hur han såg ut när han kom hem till dom den där helgen efter att vi precis träffats (vi hade bara spenderat en endaste natt tillsammans).

“Han bara lös, och det första jag frågade när han kom in genom ytterdörren var ‘Vad heter hon?’.

Foto: Daniel Olsson Tv4

På redaktionen har det pratats varje dag om hur lik Idol–Lars är Orlando Bloom. Och visst är de lika! Men är det ingen som lyssnat på vad karln har att säga? Varje gång han öppnar käften är han nämligen så eftertänksamt flummigt svamlande att jag framstår som bokstavstroende. Nu när jag precis läst att Lars levt som munk i Indien blev det klart – Lars är vår nya Thomas Di Leva!

“Andligheten är det som betyder mest för mig i mitt liv”

Ska man gå och lägga sig nu och gå upp tidigare eller gå och lägga sig sent och översova?

Är att jag äntligen fått linser som jag kan se i. Jag måste alltså inte vara “hon med glasögonen” hela tiden. I morgon ska jag ha massor av smink och en massa smycken. Sånt som jag avstått från sedan brillorna landade på min näsa. Prepare.

Och det är inte första gången. Och man bör vara orolig.

Situationen med våra pappor är knepig, Lias nog knepigare än min. Inte minst nu.

Cancern, den är så jävla läskig. Jag är helt övertygad om att åtskilliga cancersvulster redan ligger i mitt inre och pyr. Det är bara en tidsfråga. Jag tänker ofta på ett stycke ur “Låt den rätte komma in”, när Eli dricker blodet från en cancersjuk kvinna. Och hur kvinnan inte vet om det än, men hur Eli kan känna det på smaken. Smaken av sjukdom. Smaken av elak och hemsk jävla cancer.

Detta mina vänner gör detta till en svart vecka, en vecka då jag ifrågasätter allt utifrån perspektivet “men inget spelar ju ändå någon roll”.

I handen och armen efter att ha spelat Rock Band med svärföräldrarna hela lördagen.

Så här är det. Sedan mitten av juni har jag:

1. Promenerat till jobbet måndag–fredag. 40 minuter.
2. Promenerat hem från jobbet måndag–fredag. 40 minuter.
3. Tränat varannan dag. Fram tills nyligen joggat mellan 6–8 kilometer. Numera brukar jag träna på gymet på jobbet, på crosstrainern i 50 minuter och sen lite random maskiner i 15 minuter.

Varken mer eller mindre. Detta är sanningen.

Eftersom jag älskar kött och äter massor av kött och så tror min kropp att vi håller på att bodybuilda. Så i stället för att bli smal(are), som var min plan, har jag blivit hård som sten, mycket omfångsrikare och gått upp tio kilo. Så jävla tight. Och spännig.

Okej, nu ska jag gå hem och äta blodpudding.

Blev påmind om livets bräcklighet och fundamentala onödighet igår. Bo Kaspers sjunger “vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö” och jag tycker de är ena ljugaktiga pöjkar. Ingenting försvinner allt finns kvar är ingen tröst, det gräver bara en ännu djupare grav. Och häromdagen såg jag nåt på tv om att vi lika gärna skulle kunna vara ledsna för all tid vi inte var födda som för all tid vi kommer att vara döda. Så nu är jag ledsen för det med.

Ni ser, det är höst även hos mig.

Natacha Peyre klär ut sig på Halloween.

Har ni någonsin presenterat era föräldrar för er respektives föräldrar? Vi hade en sån middag igår. En förlovningsmiddag. En “de här kommer ni att tävla mot när det gäller era barnbarns uppmärksamhet”–middag. En “de här kommer ni få dras med resten av era liv för vi har bestämt att vi ska leva med varandra”–middag. En “sån där” middag.

Det gick bra.

Så här ser min fästmans pappa ut i mina glasögon. Rätt exakt som hans pappa i sin tur såg ut vad det sades. Och exakt så som jag redan nu ser att min fästman kommer att se ut. Om fyrtio år. Det blir bra. Mer än bra. Det blir bäst.