Jag och Framtiden tappade bort varandra i foajen. Det var nog när jag kastade mig mot sushin och stängde av allt annat. Jag blir ju sån där av mat. Han grabbade en öl och tog bra platser i salongen, han är sån – smart. När jag äntligen släppte sushin och begav mig in i dunklet var det fullt, knökfullt.

– Här sitter jag älskling!! Här!! Hångelsoffa!!

Och jag såg. Precis. Han satt i en jättemysig soffa i röd plysch rätt långt bak och vinkade. Precis bredvid satt ett ex som hatar mig, som tycker att jag förstörde hans liv, som tycker jag svek honom nåt förjävligt när jag gjorde slut, som inte kunnat vara i samma rum som mig sen dess. Jag såg hans blick, hur han tänkte liksom jag, exakt: “hur jävla stor är chansen liksom”.

Så jag satte mig där mittemellan. Klämde mig ner. Kvävde mitt nervösa skratt i halsduken. Försökte besvara pussarna tyst. Ville ringa nån och säga “AMEN SHIT, DU KAN ALDRIG GISSA” men istället satt jag där i två timmar, tyst och tittade på filmen, mellan dåtid och Framtid.

Magnus Uggla är PRECIS vad jag behöver. Tack!!

Vaknade av att jag drömt att min kille hade en annan kvinna. Men inte vilken kvinna som helst, utan en jättegammal. Död var hon också. Han hade henne i en källare och brukade gå dit och ligga med henne. Nekrofil kallas det va? Han sa till mig (i drömmen alltså) att han gillade hur hon “spruckit upp där bak”.

Jag var inte så kär när jag vaknade imorse.

Vi tittar på något mycket fascinerande på SVT. Det handlar om tyskar, och deras stora kärlek till svenskar. Och svenskarnas känslor tillbaka, som beskrivs som mycket ovänliga.

Visste ni att det finns tjugo skolor i Tyskland döpta efter Astrid Lindgren? I Sverige finns en. Tio torg döpta efter Olof Palme? Vi har bara två. Visste ni att Tyskland älskar sin filmserie “Inga Lindström” som spelas in i Sverige, år efter år? Alla skådespelare är tyska, pratar tyska, men heter på svenska och ska således föreställa svenskar. Enligt den tyska sägnen har alla svenskar ett sommarställe, varsin båt, minst två hästar och alla bor vid vattnet.

Den svenska myten lever. I Tyskland.

Men kärleken är inte besvarad. Svenskarna älskar amerikanarna, inte tyskarna. Luke Perry, på tillfälligt Sverigebesök, kanske kan svara på varför?

Why do you think the swedes doesnt like the germans?
– You dont think they do?
I know for a fact they dont.
– Maybe you should search for the answer in the history books.

Sån jävla bloggtorka. Jag tycker inte NÅN blogg är rolig nu. Det skulle va Kristofer Ahlströms men den är inte värd att läsa nu när den är på nedläggning. Så jävla deprimerande. Vad ska jag läsa då? Va va va? VAD?

Känner ni honom eller? I dag har han addat mig och en massa av mina kompisar på Fejan. Ray börjar bli lite nojig, han har nu 60 gemensamma kompisar med människan. Människan som ingen känner. Ingen. Människan som ser helt galen ut. Jag har bara 14 gemensamma så jag antar att jag inte är hans main target, skönt.

…gör susen för musen men ONT I ARMEN NU. Jag har alltså fått musarm. Det kännetecknas av ilningar och dov obehaglig smärta från axeln och ner. Jag har bytt mus-position, sänkt mitt skrivbord och hängt mig hals över huvud. Men ingenting hjälper. Jag sätter allt mitt hopp till det desperata mail jag skickade till supporten. “Ge mig allt ni har” skrev jag. Man kanske kan vänta sig en liten ergonomisk matta eller nåt?

…skuttar runt av glädje, vi kan kalla det “den biologiska klockan”. Både på jobb (bossen) och hemma (grannen) har det varit stora, runda magar. Vaggande gång, vackra leenden, något extra livfullt. När jag såg denna leoparddräkt (med svans och öron) kunde jag inte låta bli. Vi är alltså i den fasen – jag har köpt ett babyplagg till mitt ofödda barn.

Runt lunch idag messade grannen och berättade att det blitt en Edvin. Mina ögon tårades och ägglossningen satte genast igång. Nu ligger den här och molar och gnyr: “Befrukta mig!”.

Om han nu är tvungen att betala 8 400 kronor till sin fru: Ponera att de har delad ekonomi – innebär inte det då att det är 50 procents rabatt på att spöa sin fru?

Ibland får jag läsarrespons och det är alltid uppskattat. Det är så man utvecklas som journalist och skribent tycker jag. Det är ändå folket som är min yttersta uppdragsgivare.

Detta mail är från “Last Viking”:

Hur kan man skriva något så korkat och dumt?
Men vi har ju vant oss med att åtminstone svenska journalister inte har det minsta begrepp om varken verkligheten eller sanningen.
Dom tre på bilen ser ju för jävliga ut.
En är skäggig och ovårdad och en är ju neger!
Fy fan va äckligt.

Skriv om något vettigt istället.
T.e.x. dom där fyra svenska ishockyspelarna som räddade en svensk flicka från att bli mördad av ett 20-tal utlänningar i Södertälje!
Där har vi hjältar och ideal som vi alla bör ta efter.
Tala om att Sverige i dag har världens högsta och grymmaste brottslighet.
Skriv också att detta beror på massimporten av allt slödder från andra länder.
Janne

Att spöa på sin fru. Min kille som är så rik har råd att ge mig hur mycket stryk som helst!

I lördags skulle jag ha varit iväg och tittat på “Stjärnor på is” men eftersom min hals gör ont och eftersom jag var matt då (och nu) så ställde jag in, och skickade Margret att titta själv. Och jösses vad jag missade, det var tydligen en skvallertants DRÖM med Alex Schulman och hans nya flamma på raden framför utbytandes saliv i MASSOR! Och Måns och Marie höll också på tydligen, och jag har väl inte hört det sista om de kvällen.

Men det värsta med halsontet är inte att jag missade en himmelsk kväll – det värsta är att jag inte kan springa. Jogga alltså.

Nu kan ni skjuta mig!

Däruppe, bredvid adressfältet!!

Hörrni, var tog kräftorna vägen i år? Förutom att Alex Schulman åt det morgon middag kväll hela sommaren så blev det – ingenting och sen kom ingenting. Var det nån som hade kräftskiva? Glömde ni att bjussa?

Jag har precis fått min bästa friend request ever: “Hej, är rätt övertygad om att vi hånglat i ett herbre nära nämndöfjärden -93″.

Jag är inte helt ostolt, det är inte alla som växer upp och blir bra liksom. Här är han idag, femton år senare:

För min dator hade stängt av sig (för att någon inte satt i sladden, det kunde ha varit jag, men också någon annan som borde) och för att jag i nåt briljant infall för två veckor sen (nej jag stänger nästan aldrig av min dator helt, bara fäller ihop) fick för mig att sätta lösenord på den. Som jag glömt. Tutti borta. Fick panik och kanske var lite otrevlig och bad nån dra åt helvete och hålla käften och roffade åt mig nån annans dator för att försöka lösa men eftersom jag just bett någon dra åt helvete så var inte någon så pigg på att låta mig låna den och DÅ BLEV DET FUCKING WORST THAN WORST och jag grinade lite av all ilska och BORDE MAN INTE BLI STÖTTAD OAVSETT HUR MAN BETER SIG I SÅDANA HÄR DATASITUATIONER?

Då och när man föder barn. Då har man frikort på opersonliga otrevligheter. Tycker jag iaf. Någon annan ligger i sovrummet och är ilsk och håller inte med. Och jag, som tillslut lyckades återställa lösenordet (men råkat radera alla konton så att det bara finns en blank ruta där??) ligger i vardagsrummet och försöker andas. Och räknar till tio.

Over and over.

Läs allt om min dejt med “Stjärnor på is”-stjärnan HÄR.

http://view.break.com/586182 – Watch more free videos

Man kanske inte håller på med önskelistor när man ska fylla 27, men här är min:

1 Ihopfällbar träningscykel (som ska gå in under soffan)
2 Tandblekning
3 Plattång, locktång, föngrej
4 Löpartights

Igår var jag och min fina fina kollega Malin (vars bild jag lånat) på Veckorevyns bloggala för att “jobba”. Det innebar mingel med hundratals 17-åriga fashionistas, en skrikande Carolina Gynning, en superfet goodiebag och god glass. Och Oksana. Och Bingo Rimér. Och Blondinbella. Och Katrin Schulman. En skvallertants dröm alltså.

I dag tycker jag att ni ska köpa Fredag, för i dagens nummer åker jag skridskor med Markus Fagervall. Mitt mest underbara jobb hittills. Jag ÄLSKAR skridskor.

…för alla er som ofta får läppstift på tänderna. Så här slipper du skiten:

där de pratar om sina “lists”. Nämnde “the list” för den supersöta brittpoppojken och han fattade direkt! Hans frikort var Alicia Keys, som han verkade smått besatt av.

Jag ska snart göra en intervju, och skulle vilja fråga vem personen ifråga skulle vilja ha som frikort, om denne fick välja en känd person. På engelska… Free entrance card känns inte helt bekvämt.

Ja, nu har jag klippt mig. Jag tog med mig bilden på hur jag ville ha det till Moc, och så körde vi tyckte jag. Hon som klippte mig tyckte inte att frisyren var optimal, utan ville göra en variant som skulle passa mig bättre. Okej sa jag, vi testar. Och så klippte hon håret rakt av, en rak page. Nänä, sa jag. Så här vill jag inte ha det, jag vill ha det graderat runt ansiktet. Så klippte hon lite lite uppklippt vid käken. Mer!, sa jag. Så klippte hon lite lite till. Mer! Klipp mer, jag vill ha ordentligt uppklippt runt fejset, sa jag. Så klippte hon lite lite ynka till. Sen upprepade vi det här i tjugo minuter tills jag lessnade och gick hem.

Det är kort och skönt, men det är inte snyggt. Det är ojämnt och inte alls som jag ville ha det. Och luggen vägrade hon typ klippa fastän den är sliten och ful.

Men det värsta var ändå, att hon var så väldigt osocial. Jag är inget geni men hon tog priset, hennes inledningsfras var “Bor du långt ifrån salongen?”. Vad är det för icebreaker? Ingen Freja direkt.

Utöver de uppenbara mycket positiva effekterna med tuggummi efter en måltid, så finns det en rejälv baksida. Lunchen man ätit sitter till viss del kvar i tänderna. När man sen tuggar gummit fastnar matresterna däri, och man känner hur det lena sega plötsligt blir kornigt och oformligt. Värst är det när man, som jag idag, har ätit fiskgratäng. Känslan av fisk i mitt goda salmiaktugg får mig att rysa nerifrån och upp. Hela vägen.

Här skulle jag vilja skriva: Det var bara det.
Men det känns alldeles för trendigt.

Egentligen ville jag bara låta det passera men… jag kan inte släppa att Quetzala Blanco skriver att hon borde gå ner till 49 kilo. På allvar liksom. Hej jag väger 54 och känner mig ofit, jag borde gå ner till 49. Hon borde ingenting. Hålla käften kanske?

Varför blir jag så provocerad av det här? För att jag väger 20 kilo mer än henne? Så jag föreställer mig att hon skriver att hon väger 94 och vill gå ner till 89. Blir jag provocerad still? Ja, jag blir fan det!!

Det är ju det att… offentlig vikthets är så sjukt osexigt och… töntigt!! Och kanske extra töntigt om man väger superduperlite och vill gå ner till helt sjukt lite och egentligen borde ägna sig åt viktigare saker än att vara en dålig förebild. Jag har aldrig träffat fröken Quetzala, men jag har haft en fin bild av henne och hur liten hon än är så tycker jag inte att det känns rimligt att… är inte hon musikrecensent förresten?

Jag sammanfattar med not okej.

Not.

Okej.

En kille jag känner, Mårten, ser ut att ha gjort en klassiker: