Detta skrev jag i July 2008

Hej igen, det är jag.

Thursday 31 July 2008 kl. 18:57

Här är mitt tåg.

Jag och Annika firar Pride bäst vi kan under lunchrasten.

Here’s step 13

Sunday 27 July 2008 kl. 17:29

Everything disappears. Love, trees, rocks. Steel, plastic, human beings. None of us get out alive.

And you can huddle in a group, and face it one day at a time. Or, you can be greatful, that when your body rubs against another body and explodes with enough pleasure that you forget, even for just a minute, that you are just a walking pile of ashes.

That, is the truth. If you’re strong, it will make you free.

Shit

Wednesday 16 July 2008 kl. 22:16

Det är en sån där dag

Wednesday 16 July 2008 kl. 21:01

Mina hundar åt just (och rullade sig i) vad jag tror var människobajs.

Är Banksy outad? (Och är jag en del av det nu?)

Tuesday 15 July 2008 kl. 17:18

Läs här.

Banksy är den enda konstnär vars konst jag verkligen gillar. Det är väl gerillastuket, och hemlighetsmakeriet. Jag hoppas att det här bara är ännu ett hopkok från hans sida.

3:20, 47

Monday 14 July 2008 kl. 21:03

När jag kom fram tillsent, han hämtade mig på stationen, jag ramlade in i bilen. Låg där bak, sa “kör bara kör”, blundade och dåsade till av utmattning. Han svängde in på en rastplats, tippade bak stolen, tittade på mig hårt. Mjukt och hårt. Jag tror dom kallar det intensivt. Så kom jag ihåg, han och jag, jag han vi nu bra kärlek allt ALLT. Det går inte att förklara. Antingen vet du vad jag pratar om eller inte. Sen kysstes vi hårt. Mjukt och hårt. Jag tror dom kallar det intensivt. Och så försvann alla mina mörka moln och så sken solen åter i mitt lalaland. Vi stannade på en till rastplats, gjorde om proceduren. Sen vid en brygga. Han ristade in mitt namn på den fint krattade boulebanan, och vi delade en nu för tiden väldigt sällan förekommande cigarett. Sen åkte vi till stugan med minst 100 års hemligheter och viskade nya i mörkret. Jag grät lite till, det sista, tömde. Lyckliga avslappnande tårar. Han slickade bort dom. Han sa “varje minut” jag sa “varje sekund”. Och så kom regnet och alla gråtna tårar bleknade bort.

Söndags-boogie

Sunday 13 July 2008 kl. 23:23

Jag har varit i Norrland hos Framtiden och hans föräldrar. Det bor en tam skrattmås på deras tomt som heter Mössan. Den är människouppfostrad av Hildur 12 år och när det kommer en annan mås blir den ställd och tyst. Den skrattar aldrig. Jag undrar om den är lycklig. Den kan fånga fisk men sen måste den släpa upp den på stranden och äta den långsamt. Sen sätter den sig på piren igen och beter sig skumt. Mössan.

Själv har jag legat i en stuga med över 100 år på nacken.
—Tur att det regnar idag, då kan vi ligga hela dan! sa Framtiden till sin mamma som nog förstod att han sa fel fast ändå inte. Sen gjorde vi det.

Nu när jag kom hem var det inte roligt, jag har slutat tycka om att komma hem. Ingen åh va skönt-känsla utan usch vad hårt att komma tillbaka till tufft jobb och coola kläder-känsla.

Jag tror jag behöver byta till natur ganska snart.

Om att vara en när man är två

Thursday 10 July 2008 kl. 23:20

Jag har alltid sagt att jag har borderline. Jag har ju det, en släng i alla fall. Det där svartvita, att aldrig kunna göra lagom eller en del. Utan det är överdosering av allt och helt nyanslöst. Väldigt svårt att förstå hur andra tänker, det har jag. Jag hör och jag kan förstå logiskt att du gjorde så och hon så, men jag kan aldrig förstå hur det kändes för dig. För det känns som tung gummi i mig och några dagar ifrån varandra borde ju inte vara några problem men jag ska va ärlig nu, det är ju det jag är bra på, det enda jag verkligen kan: jag vet inte hur det känns att ha den stora kärleken idag, jag kommer inte ihåg hur du luktar och när jag inte kan känna din doft så vet jag inte riktigt om du finns. Den stora kärleken finns i hjärnan, vetskap är den, men hjärtat är förvirrat och vet inte hur det ska slå. Magen, den säger att det här är dumt, jättedumt (att jag är ensam fast jag är ihop). Jag kan inte spara på känslor. Jag älskar det som finns framför mig. Jag skulle aldrig kunna ha ett distansförhållande. Det tog sex dagar, sen kände jag dig inte mer. För handen på min rumpa är inte här, hur ska jag förstå? Armen runt min torso, handen på mitt bröst, hur ska jag kunna va lycklig när jag vaknar utan det? Nyckeln i låset runt klockan 19 varje kväll (jag lyssnade inte ens efter det idag). Var är rasslet? Lång kram lång kyss lång titt i ögonen lång sniffning i nacken i hallen runt strax efter 19 varje kväll, var är du nu?

Jag är hemma, och jag är själv, och det är det enda jag vet idag. Ingenting annat känner jag till. Ingenting annat betyder något för mitt hjärta förstår inte telefon och väntan. Har aldrig gjort, kommer aldrig göra.

Hur var det du luktade?

Här är min dag i bilder:

Thursday 10 July 2008 kl. 22:04

Vad har du gjort för världen idag?

Måste se

Tuesday 8 July 2008 kl. 21:49

Detta. Alla. Nu.

Det kan inte vara meningen

Tuesday 8 July 2008 kl. 21:44

Att man ska jobba 8 timmar om dagen. Jag är helt slut när jag vaknar, helt slut när jag kommer till jobbet, helt slut när det är dags för lunch och helt slut när jag slutar. Sen går jag hem och har jag tur finns det nåt att äta hemma och har hundarna tur orkar jag gå ut med dom. Sen faller jag i dvala, surfar oändligt, tittar på nån serie, äter choklad för att det är det enda som finns och vädrar för att jag svettas så. Och vips är klockan snart 22 och jag måste sova för att få mina åtta timmar så att jag kan gå och jobba i morgon igen, just like I should.

Är det såhär det är?

Tårarna, snart kommer tårarna. Stora tårar rinner nerför kinderna och ner i knät.

Monday 7 July 2008 kl. 18:13

Jag grät tills jag somnade igår. Min hjärna försökte rationalisera med mitt hjärta men min kropp saknade alldeles för mycket och föll platt. Klockan 02 vaknade jag av att jag dog när en elak amerikansk man smög upp bakom mig och sprayade mig i ansiktet med dödlig gas. Jag försökte skrika men det gick inte. Framtiden var vaken så vi nojsade över mobilen i en halvtimme och sen kändes det ganska fint. Jag har det ju ändå rätt bra. Helt fantastiskt bra, helt perfekt. Ju. Sen dess har jag inte gråtit.

Idag var första dagen på mitt nya jobb. Jag har pulat med detta all day. Det har varit skojsigt men nu är mjukisarna på och jag tänkte gå och lägga mig strax. Är det okej eller?

Och såklart PMS

Sunday 6 July 2008 kl. 22:33

Man kan alltid skylla på PMS. Om tre dagar kommer jag att skämmas mer än jag gör nu.

Nu började jag grina för att det bröts när vi pratade i telefonen

Sunday 6 July 2008 kl. 22:30

Ord som dyker upp i mitt huvud: PINSAM, PINSAM, PATETISK, LARVIG, JOBBIG, STÖRIG, PIIIINSAM, USCHA

Aint no sunshine when he’s gone

Sunday 6 July 2008 kl. 21:48

Dom säger att det är nyttigt att va ifrån varandra ibland. Jag tycker att det räcker med att han går till jobbet. Två veckor är alldeles för lång tid att va borta från nån man vill va med alltid. Dom säger att det är nyttigt att klara sig själv, att va självständig. Vad ska jag med självständighet till när jag hittat nån jag vill va med jämt? tänker jag. Jag har också tänkt att jag är förjävla bortskämd och jobbig. Nu äter jag grädde med bär.

Planer för en

Sunday 6 July 2008 kl. 20:00

Tvätta håret.
Läsa Expressen.
Tvätta bort fiskblod från jacka och skor.

Kanske kolla på en film. Eller spela Betapet. Äta köttbullar med ketchup.

Ensam.

Ensam.

Sunday 6 July 2008 kl. 19:54

Jag tänker att jag inte borde sitta hemma och deppa när Framtiden gör saker utan mig.
Jag tänker att det är när man gör det som det kan gå illa.
Jag tänker att jag vill va full varje dag närmaste två veckorna för att stå ut.
Jag tänker att jag kanske ska strunta i Expressen-jobbet och åka till Framtiden och va med honom.
Jag tänker att detta är osunt.
Jag tänker att det är 344 timmar kvar tills han kommer hem igen.
Jag tänker tröstäta.

Fiskelycka

Saturday 5 July 2008 kl. 16:51

I vanliga fall hade vi gett oss ut i det som heter gryningen. Jag är osäker på om det heter gryning, även fast solen aldrig går ner, och således inte heller upp. Klockan slog både tolv, ett och två. Men mörkt blev det aldrig.

Den gick inte att hålla med bara en hand, och även med två fick man hålla hårt. Det visade sig senare, när vi smög med den gamla pundvågen i bly på altanen, att den vägde nästan 700 gram. Och det var efter att den kräkts upp en halvsmält mört på mig då jag försökte knäcka dess nacke. Som inte gick att knäcka med tumme och handkraft. Det fick bli åran.

Gädda Hirvijärvi, Skor Blammo, Jacka H&M.