Visst, jag har ont i magen. Och orkar inte riktigt klä på mig. Jag ligger ömsom på mage i sängen och ömsom på rygg därute i den gula liggstolen. Läser Maken och blir oroad. Är det alltid krångligt med kärlek och när ska det i sådana fall bli krångligt med Den Stora Kärleken jag känner nu? Jag har hela tiden sagt Aldrig, och kan jag hålla mig till det, kan jag bestämma det, blir det så det blir?

Min mamma och pappa har nyss blivit sams igen. Inte återförenade, utan bara att nu pratar de med varandra igen. Jag har svårt att se att en gång var de kära och trodde på Evigheten. De kanske bara blev väldigt olika, med åren, sa B och C och så gick det inte mer.

Jag tror fortfarande att alla problem grundar sig i Möjligheter. Och vetskapen om att det alltid finns nåt bättre, godare, större. Men se, där är jag säker: Det är stört omöjligt att det finns någon finare, bättre och roligare än Framtiden. Och jag vet att ingen annan kan få mig att känna mig lika sagolikt (verkligen sagolikt) älskad som han.

Räcker det alltid? Det alla människor brottas med i slutändan är väl huruvida vi är värda att bli älskade så eller inte. Och jag går in och jag går ut.

Detta inlägg skrevs Thursday 26 June 2008 kl. 14:47. Du kan prempa på inläggen via RSS-feed. Du kan lämna ett meddelande eller trackbacka från din egen sajt.