Att sätta tillbaka fingret på plats var inga problem, ingen fara. Snipp snapp skepp o’hoj. Men fingret ser inte bra ut i dag, ett dygn senare. Det är jättesvullet, utan känsel, värker och sticker. “Åk genast till SÖS och låt en handkirurg titta på det där” sa de på sjukvårdsupplysningen. Då började jag grina. Jag hatar sjukhus och läkare. Det är alltid på sjukhus jag svimmar av sprutan och får krampanfall. Och så blir det ännu en runda med undersökningar för ingen vet vad som är fel i huvudet. Och månader av torgskräck och rädsla av att det ska hända igen så länge minnet av senast är färskt. Så småningom så glömmer jag, nu är det drygt två år sen sist, och jag blir sällan yr och panisk.

Men det är väl dags nu igen. Därför gråter jag. För svimma och krampa är det sämsta jag vet.

Detta inlägg skrevs Måndag 23 Juni 2008 kl. 12:46. Du kan prempa på inläggen via RSS-feed. Du kan lämna ett meddelande eller trackbacka från din egen sajt.