Jag var 7 år när min högra tumme klövs i två delar. Jag hade rosa nagellack och jag kommer ihåg hur jag nästan såg rakt igenom klyftan genom tummen innan den fylldes igen med rött blod. Jag satt och täljde på en klippa i min barndoms favoritvik, hade kniven i höger hand och den hade sånt där skydd på. Men det hjälpte inte för plötsligt hade jag nästan skurit av pekfingret mitt på och kluvit min tumme uppifrån och ner. Det blev till att ringa doktor Ullhammar, den riktiga skärgårdsdoktorn, som kom med sin båt och syster Sirka. Jag sparkade Ullhammar i magen när han skulle bedöva mig med spruta och sen svimmade jag. Det gjorde jag inte i dag, men det var nära. Samma vik, nästan 20 år senare.

Vi låg och läste i ruffen, helt dästa och dåsta av sol och ost, bläddrade och tåflirtade. Plötsligt kommer det vågor och helt plötsligt hade ankaret vi legat på i nästan ett dygn slitit sig. Han upp och fram, jag i aktern. Jag får i stundens hetta för mig att jag kan dra ut och hålla i två tons båt och lägger linan runt fingrarna, sen kom det en våg till och ryckte av mig lillfingret. Det hängde och flängde helt fel och adrenalinchockade jag drog tillbaka det, plopp sa det. Sen mådde jag illa, sen svullnade det upp. Nu kan jag inte gå ut med hundarna, vänsterhanden är helt obrukbar. Vilken tur att jag är bäst med högern. Trots att tumnageln fortfarande växer ut i två delar. Jag undrar vad ön vill straffa mig för.

Detta inlägg skrevs Sunday 22 June 2008 kl. 23:50. Du kan prempa på inläggen via RSS-feed. Du kan lämna ett meddelande eller trackbacka från din egen sajt.