Det är fotbollsfest. Men jag, liksom Calle Schulman, kan liksom inte känna det i kroppen som förr. VM 94 är fortfarande en av mina bästa somrar. Jag kommer ihåg hur mamma och pappa väckte mig och mina bröder mitt i natten och hur vi åkte och badade vid varje vinst, fastän klockan var fyra på morgonen. Vi gjorde vågen när Brolin gjorde mål, high-fiveade när Schwarz räddade oss varje gång och hurrade när Hinke nickade. Det gör vi iofs fortfarande men Hinke är gammal och trött ( iaf i dag mot Spanien) och det kanske är det som hänt mig: jag har blivit gammal. Se där, det gick att skölja fotbollsfantasten av mig. I dag var vi på Lasse i Parken och regnet öste ner, mina glasögon immade igen och det delades ut svarta sopsäckar att dra på sig. Visst, det var fint, men det var aldrig som förr. För att återkomma till Calle, vi verkar leva våra liv parallellt. Samma desperata leverne förra sommaren. Vi mailades lite då, jag var lite kär. Sen sågs vi nån gång under sommaren och han sa “du är ännu mer trasig än jag” och jag tyckte tvärtom och sen hördes vi inte mer. Nu har han sin Linda och jag har Framtiden och vi är båda lite lugnare och kanske lite tråkigare men också lyckligare och aningens vuxnare. Grattis Calle. Grattis till oss!

Förresten, det här med att feta vissa ord i ett blogginlägg. Är det cool eller?

Detta inlägg skrevs Saturday 14 June 2008 kl. 21:23. Du kan prempa på inläggen via RSS-feed. Du kan lämna ett meddelande eller trackbacka från din egen sajt.