Vi är hemma och packar om. Jag för sju, Framtiden för 21. Vi ska till min mormors barndomsby, min mormors barndomshem. Spana mot sjön, dricka perkulatorkaffe, läsa, basta, slå mygg, spana nedåt vägen, kanske cykla förbi de 16 andra husen i byn, och sen cykla tillbaka.

Den rundan tar tre minuter. Och så börjar vi om igen.

På lördag åker jag hem och Framtiden till sitt andra hem. Därifrån han kommer. Jag har redan saknad i magen men det känns inte helt sunt så jag håller tillbaka. Tänker att vi kommer ju ses nästan varje dag sen resten av våra liv, två veckor ska jag klara av. Sundhet sundhet sundhet. Nyckeln till allt.

“Rederiet är skyldigt att notera alla dina alkohol- och tobaksinköp i Tax Free-butiken under resan på ditt Landstingskort.“

…att jag ÄLSKAR bufféer.

Helsingfors kändes väldigt öststat, båten var som väntat full med barn, fyllon och romer. Vi sprang i korridorerna, spelade massor av kort och läste böcker. Och Marimekko är ju alltid fint (nu när jag ser bilden ångrar jag att jag inte köpte hatten). Och spelmaskinerna, buffén och taxfreen. Shit va billigt det är. Jag köpte på mig massor med vinbladsdolmar och lakrits. Man måste ju passa på.

1 Han säger Tja! när han svarar i telefon. När JAG ringer.

2 Han skriver suvve när han menar suveränt.

3 Han säger Yääääzz yäääzzzz.

Det va allt, jag kan nog leva med det.

Nu ska jag och Framtiden kärleks-kryssa till Helsingfors. Helt utan ironi.

Visst, jag har ont i magen. Och orkar inte riktigt klä på mig. Jag ligger ömsom på mage i sängen och ömsom på rygg därute i den gula liggstolen. Läser Maken och blir oroad. Är det alltid krångligt med kärlek och när ska det i sådana fall bli krångligt med Den Stora Kärleken jag känner nu? Jag har hela tiden sagt Aldrig, och kan jag hålla mig till det, kan jag bestämma det, blir det så det blir?

Min mamma och pappa har nyss blivit sams igen. Inte återförenade, utan bara att nu pratar de med varandra igen. Jag har svårt att se att en gång var de kära och trodde på Evigheten. De kanske bara blev väldigt olika, med åren, sa B och C och så gick det inte mer.

Jag tror fortfarande att alla problem grundar sig i Möjligheter. Och vetskapen om att det alltid finns nåt bättre, godare, större. Men se, där är jag säker: Det är stört omöjligt att det finns någon finare, bättre och roligare än Framtiden. Och jag vet att ingen annan kan få mig att känna mig lika sagolikt (verkligen sagolikt) älskad som han.

Räcker det alltid? Det alla människor brottas med i slutändan är väl huruvida vi är värda att bli älskade så eller inte. Och jag går in och jag går ut.

Läste en bra krönika i dagens Metro, den kan ha varit skriven av Hillevi Wahl. I den frågar sig Hillevi helt sonika varför det är så jävla provocerande att inte dricka alkohol. Jag undrar också. Varför är det så jävla provocerande? Pelle? Johanna? Svara!

Ponera att en av era vänner säger “Jag har slutat röka”. Ni blir så klart jätteglada och peppande och ba “Yeah! Grattis! Gud så skönt!”. Ponera att samma vän kom och sa “Jag har slutat dricka alkohol”. Vad säger ni då? Va? Ni frågar antagligen hur hon eller han mår. Och om hon eller han har problem med alkohol. Och är svaret först Bra och sen Nej så blir ni så snurriga och konfunderade att ni måste ringa Britta och Olle och säga att ni är oroliga. För det är fan inte normalt att inte dricka alkohol om det inte är för att man inte kan av medicinska skäl eller om man är nykter alkoholist. Någon hade kommenterat (Hillevis krönika) att det var fanimej en människas plikt att dricka för att lätta upp i sociala sammanhang och att om man inte drack borde man inte vara välkommen på tillställningar för att man bara skulle bli den tråkiga nyktra fan som satte käppar i det sociala lulle-hjulet. Det är ju för fan helt sinnes!

Själv försöker jag dra ner på både det ena och det andra och jag mår svinbra av det och igår på födelsedagsmyset bjöd vi bara på saft och det var supermysigt i alla fall. Mamma tjatade såklart som vanligt om “var är vinet?” men hon fnissade på lika bra utan.

Peace, love and no skål.

De bara steker och steker. Hela dagarna. Wish I had the time, och samma I-don’t-give-a-fuck-anda.

Framtiden kysste mig nyss och klev ut genom dörrarna. Jag ligger kvar i sängen, kommer inte på nåt bättre ord på det jag gör än njuter. Ballongerna ligger kvar därute efter överraskningsfikat igår kväll. Jag hade bakat en tårta. Min första tårta ever.

Det var min bästa födelsedag någonsin och den var inte ens min.

Dagens låt jag diggade som jag senare kände att jag borde skämmas över att ha diggat: Stoppa mig med Veronica Maggio.

Här sitter jag och spelar betapet. Jag går in i trans och bara spelar och spelar. Lägger INI och ZONAL, ord vars betydelse jag inte har någon aning om. Mjukisar och jättegrå t-shirt. Hundarna ligger på mina fötter och säger snälla mamma gå ut med oss. Jag äter upp resterna från födelsedagsfrukosten, croissenter och yogurt, fastän jag är laktosintolerant och kommer att få rännan lagom till kvällen. Jag hade bestämt mig för att städa idag. Alla dagar är bra dagar, speciellt Framtidens födelsedag, då kan jag inte va superirri för att han inte städar utan städar glatt själv, som en typ av present kanske. Men än har jag inte rört ett finger, speciellt inte lilla vänstern som är blå.

Och blir äntligen lika gammal som jag.

Jag gick givetvis upp supertidigt och bakade bröd och slog in presenter.

Tycker ni att det var taskigt av mig att ge bort en kryssning till Helsingfors nu i helgen? Jag följer givetvis med.

Doktorn ville inte operera, inte ens ge mig några sprutor. Han klämde och drog, sa nåt om en skadad led. Nu ska jag vara ihoptejpad i tre veckor. Stackars ringfingret hade ju inte gjort nåt dumt. Och Framtiden får sköta all disk. Tårarna har torkat.

Är det här verkligen nåt som behöver röntgas? Vad är det värsta som kan hända? Att det blir svart och trillar av? Min farfar är ett lillfinger kort och han har klarat sig fint. Om inte annat är det en bra icebreaker.

Att sätta tillbaka fingret på plats var inga problem, ingen fara. Snipp snapp skepp o’hoj. Men fingret ser inte bra ut i dag, ett dygn senare. Det är jättesvullet, utan känsel, värker och sticker. “Åk genast till SÖS och låt en handkirurg titta på det där” sa de på sjukvårdsupplysningen. Då började jag grina. Jag hatar sjukhus och läkare. Det är alltid på sjukhus jag svimmar av sprutan och får krampanfall. Och så blir det ännu en runda med undersökningar för ingen vet vad som är fel i huvudet. Och månader av torgskräck och rädsla av att det ska hända igen så länge minnet av senast är färskt. Så småningom så glömmer jag, nu är det drygt två år sen sist, och jag blir sällan yr och panisk.

Men det är väl dags nu igen. Därför gråter jag. För svimma och krampa är det sämsta jag vet.

Jag var 7 år när min högra tumme klövs i två delar. Jag hade rosa nagellack och jag kommer ihåg hur jag nästan såg rakt igenom klyftan genom tummen innan den fylldes igen med rött blod. Jag satt och täljde på en klippa i min barndoms favoritvik, hade kniven i höger hand och den hade sånt där skydd på. Men det hjälpte inte för plötsligt hade jag nästan skurit av pekfingret mitt på och kluvit min tumme uppifrån och ner. Det blev till att ringa doktor Ullhammar, den riktiga skärgårdsdoktorn, som kom med sin båt och syster Sirka. Jag sparkade Ullhammar i magen när han skulle bedöva mig med spruta och sen svimmade jag. Det gjorde jag inte i dag, men det var nära. Samma vik, nästan 20 år senare.

Vi låg och läste i ruffen, helt dästa och dåsta av sol och ost, bläddrade och tåflirtade. Plötsligt kommer det vågor och helt plötsligt hade ankaret vi legat på i nästan ett dygn slitit sig. Han upp och fram, jag i aktern. Jag får i stundens hetta för mig att jag kan dra ut och hålla i två tons båt och lägger linan runt fingrarna, sen kom det en våg till och ryckte av mig lillfingret. Det hängde och flängde helt fel och adrenalinchockade jag drog tillbaka det, plopp sa det. Sen mådde jag illa, sen svullnade det upp. Nu kan jag inte gå ut med hundarna, vänsterhanden är helt obrukbar. Vilken tur att jag är bäst med högern. Trots att tumnageln fortfarande växer ut i två delar. Jag undrar vad ön vill straffa mig för.

Så här tidigt har jag nästa aldrig varit vaken men det är väl lika bra att jag vänjer mig. För sen i juli när jag börjar jobba blir det 8-16. Att det är en helt ny tidning för mig är helt ovidkommande, jag är bara supernervös för 8. Nu blir det båt, ägg, ö, sillunch, blommor, midsommarmiddag, ingen alkohol, båt båt båt. Mycket hålla hand hoppas jag. Och Canasta. Hörs igen på söndag. Hej.

Framtiden har glömt midsommaralkoholen på sitt jobb och jag tänker att det är lika bra.

För 600 kronor fick jag denna mössa och lite annat. Bland annat se att jag har celluliter på låren. Ganska mycket. Det har jag aldrig lagt märke till förut. Lätt värt pengarna!

Surast blev jag nog för att jag drack öl helt i onödan. Blev ju ingen Norrlands Guld-stämning av den där matchen. Själva förlusten gjorde mig inte lika arg som besviken. Vi var svinkassa och förtjänade verkligen inte att gå vidare. Sämst var Hinke och Zlatan och jag hoppas att det kan komma lite nya små heta lirare till nästa gång vi kör. Då är jag med igen. Med öl i både vänster och höger näve.

…så jävla dåligt.

Förresten tittade jag på SATC-filmen. Den var råkass. Visst var det fint att se en annan sida av Samantha men det var inte därför vi signade upp med henne. Vi vill ha sex addict och bästaste självkänslan. Miranda som alltid är smart och vettig blev grinig och korkad. Charlotte precis som vanligt jätteullegullig och så sen Carrie. Som man alltid hoppas på. Hon som är som de flesta är: kan inte släppa den stora stygga bad boyen och är lite för drömsk. Man tror ju att hon ska walk the walk en gång för alla och ställa skåpet. Och nu är jag rätt sur. Den där shoeboxen åker ut nu. Hejdå rosa.

Jag ska ifrågasätta den där känslan lite oftare.

Jag kan fortfarande inte sluta tänka på Gotland och Hemnet är min bästa kompis just nu. Men jag vet ju ingenting om Gotland. Var man ska bo, var man inte kan bo, hur långt bort från Visby som är okej, var det finns hästar, var man blir helt utmobbad som Stockholmare. Så jag ringde Klara Svensson på den där jourtelefonen och snackade lite Gotlandshus, snackelisnack. På Fårö kan man inte bo sa Klara, de har inte ens en mataffär där. Hon tyckte jag skulle kolla kusterna ovan och under Visby, nåt som hette Högklint är tydligen fint. Sen gav hon lite andra tips om grejer man kan göra vid ringmuren, men det lämpar sig inte att skriva om här.

Det här var andra gången jag hackade på Linda Rosing. Jag vet faktiskt inte varför. Är det roligt? Nej. Lätt? Ja. Jag har dålig fantasi och stör mig på en bystig blondin. Så förutsägbart.

I kväll var jag på DebUt (debaser slussens uteservering) med tjejerna. Egentligen har jag svårt för tjejerna men i kväll gick det suvve. Mer begreppet tjejerna än tjejerna i sig. Elin var där. Elin är så… snygg. Och när jag gick sa hon att jag var så fin och jag sa men Elin DU är så fin. Det är nåt. Vad gör man med en tjej?

Jag vet aldrig vad jag ska svara när dom frågar “hur mår du?”. Jag är så van vid gnäll och okej och sådär men allt är alldeles för bra och det är verkligen ingen bra inledning på en konversation att säga “allt är helt perfekt”. Det blir liksom “okej” och sen stopp.

Nu ska jag krypa ner bredvid Framtiden och gosa in mina fötter mellan hans lår. Jag kan inte sluta tänka på Gotland.

I morgon blir det säng, kyckling och SATCfilmen. Jag tror den kommer störa mig mer än Linda.

Hej mina änglar!

Va fint väder de va idag…

Först regn, sen sol. *hihi*

Man kunde va både inne o ute. *Mys*

Jag hade lite möten på stan, drack grönt te och (som vanligt) cola light. Blir så lycklig *leer*

Åt kyckling sallad *skrattar*

Är singel *blink* *leeeeer*

Powerwalken i morse kl 6 *fniss*

Keso *garv*