Nu när Framtiden är borta flackar jag med blicken från sida till sida. Skuggor och nyanser, oklarheter i periferin. Framtiden ger mig tunnelseende. Det är kanske det bästa med Framtiden. Att han gör öppningen där framme väldefinierad och ljus. På’ren bara.

Detta inlägg skrevs Sunday 17 February 2008 kl. 04:05. Du kan prempa på inläggen via RSS-feed. Du kan lämna ett meddelande eller trackbacka från din egen sajt.