Det onda med det goda

Tänker på det där med barn. Hur ont gör det egentligen att klämma ut det? Hur mycket spricker man? Jag har en sjukdom, en skada i min hjärna, som är ungefär som epilepsi men det är inte epilepsi. När jag slår mig mycket, eller om jag får hög feber, så svimmar jag. När jag svimmar får jag kramper a la grande mal. Det blir kanske dumt när jag får det under förlossningen. Då måste jag få kramplösande vilket brukar vara stesolid i anus. Och på det blir jag helt väck. Och då kan man ju inte föda. Helt lealös och sömnig. Hur ska vi lösa det här?

Nu tänker jag äta så många Läkerol att jag bajsar på mig.

2 kommentarer på “Det onda med det goda”

  1. :) skrev:

    men kejsarsnitt då mongo ;)
    Jag ser dig redan framför mig: kool morsa på stan!

  2. Sussie skrev:

    Att föda barn gör så ont att det inte ens går att föreställa sig. Hur mycket man spricker (OM man spricker) beror på hur snabbt det går. Om det inte går för snabbt behöver man inte ens spricka. Och man känner inte heller NÄR man spricker för allt annat gör så jävla ont. Men man gör det… för det man har i magen är större än allt annat! Man blir urmodern!

Skriv en kommentar, hörru!