På tolvslaget kräktes HAN. Lilla pyret, kall och svettig. Det var på dagen exakt 9 år sedan HAN kräktes sist, nyårsafton 1998/1999 var det då. Jag smittade HONOM med jag vet inte vad, och HANS version av kräket är min upphöjd i tio. HAN har kräkts hela natten, jag har klappat, hämtat vatten, vispat cocacola, pussat försiktigt, slängt HANS spypåsar, varit lika kär i alla fall. Vi tar prövningarna först vi två. Nu får jag återgälda vad som nyss varit, ta hand om tillbaka. Jag gör det mer än gärna.

Igår på vägen hit, på motorvägen på väg hit, HAN tvärbromsade och körde åt sidan, satte på blinkerserna och tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig länge länge hungrigt hårt intensivt försiktigt. Sen åkte vi vidare, E20 mot Eskilstuna, mot slottet, mot Hagnesta hill. Vi tog en tur runt stan, fnittrade generat åt att det spelades Kent i gallerian, dom KAN inte va allvarliga tyckte vi. Flaggorna på stora torget med texten Stockholm – capital of Scandinavia på, varför? Vad är det för fel på Eskilstuna?

HANS ögon, dom blinkar glänser lyser mot mig bara mig, alltid mot mig, även nu mitt i kräkandet, lyser mot mig, gör mig lycklig lyckligare Anastelle.

Detta inlägg skrevs Tuesday 1 January 2008 kl. 13:20. Du kan prempa på inläggen via RSS-feed. Du kan lämna ett meddelande eller trackbacka från din egen sajt.