“Zoofili kallas ofta sjukt och perverst, men många missar att det går att ha en för båda (p)arterna givande och trevlig sexuell relation. Människor som älskar sina djur, vare sig de har sex med dem eller inte, skadar inte sina djur. Varför anses det hos många som värre att runka av en häst än att äta en hamburgare?”
Läs mer i min text om Zoofili HÄR. Finns i pappersNöjesguiden som utkommer imorgon.
Och kollar på Gone baby gone.
Emmas säng är skön.
Popcornen är så goda.
I munnen.
Och Emma är varm.
Hejdå.
“Åh va fint du skriver” säger Emma.
Bara i Göteborg.
Senast (och enda gången innan idag) jag rökte gräs var 2001. Det slutade med hallucinationer och att det enda jag kunde tänka på var att döda min kompis Lars. Jag hade en jättestor kockkniv som jag fantiserade om. Hur det skulle krasa när jag körde in den i hans rygg. Jag fick be honom gå hem. Sen la jag mig i sängen och försökte mota bort den skrikande kvinnan som bodde i mitt öra. Hon hade stickad rosa tröja och skrek och rev min hörselgång med sina långa röda naglar.
Emma (inte Emma här nedanför, en annan Emma) tycker att vi ska kolla på film nu. Film är alltid så himla “bra” när man är rökt säger hon.
Strax efter det här talade Emma om för Pelle Tamleht åtta gånger att han va kort.
“Du har degiga bröst.” sa han och gick.
“Alla har degiga bröst.” sa han till mig sen. “Det är liksom det som är grejen med bröst.”.
“Men alla är inte korta.” sa jag då. “Bara dom bästaste bästaste!”.
En gång förra året, jag vill minnas att det var i augusti, så bodde Kristian Anttila hemma hos mig ett par dagar. Rätt konstiga dagar då Kristian gick runt naken i min tvåa med konstant stånd och bara åt nötter och morötter. Orange och brunt skal överallt. Jag förvånad men inte chockad. Han glömde sin nötknäckare då, och vi har inte setts sen dess. Så nu när jag skulle ner till Göteborg bad han mig “Ta med min nötknäckis.”. Så nu sitter jag här med nötknäckaren och tycker att det är rätt konstigt att Kristian inte köpt en ny istället för att jag ska leverera det lilla verktyget. Men vem vet, det kanske är en väldigt bra nötknäckis, kanske från Black & Decker, kanske specialbeställd.
Vi har inte sagt det än men jag råkar nästan säga det många gånger varje dag. Ibland tänker jag att jag ska spara det till nåt speciellt tillfälle, som en flaska champagne eller så. Fast jag tror att jag kommer råka bara, känslan kommer ta överhand och så plupp så har jag sagt det. Hur kreativ jag än är så fattas det mig, dom tre små orden som står för allt jag är fylld av, allt som bubblar och pirrar.
Meningen med allt. Så känns det. Jag kommer inte ihåg vad jag var innan.
Och ni kan steka mig hårt hårt. Ärligt – jag bryr mig inte. Jag har det.
För jag ska träffa Håkan. Jag kommer bli askär såklart. (Framtiden, det är du och jag och Håkan nu.) Vad vill ni att jag ska fråga honom? Vad vill ni veta? Vad vet ni om Håkan som ingen annan vet som jag kan lufta med honom? Tycker ni han är snygg? Vad döljer han? Varför älskar ni honom så?
Nu har jag raderat all Laakso från min iPod.
Jag frågade honom va hans favoriträtt va. Han gillade grillat.
Det var så fint att se Framtiden och alkot krama om varandra. Inte bara en gång utan mest hela tiden. Alkot såg hur fin Framtiden va och tyckte jag va lyckligt lottad och att jag borde ta hand om honom. Det gör jag sa jag. Sen köpte Framtiden öl till alkot och då var flaggan i topp. Dom pussades tillochmed. Framtiden tyckte alkot var snygg och skitgullig och fattade varför jag varit ihop med honom. Två stora stora människor, jag var glad och imponerad.
Jag jobbade också. Intervjuade Stig Larsson, Kjell Bergkvist, Markus Krunegård, Mofeta & Jerre, nån Fux, Helena Hörstedt och Space Age Baby Jane. Kjell Bergkvist var nästintill tråkigt trevlig, Stig Larsson mumlade nåt förfärligt och Markus Krunegård tyckte jag var den sämsta journalisten någonsin. Vilken jävla dramaqueen han är alltså, herregud. Han spelar i ett band som heter Laakso för övrigt. Just det…
Mot slutet – ont i fötterna, hungrig, less på snack. Alldeles för kär för att inte gå hem och äta hamburgare och hångla. Det blåste kallt men det gjorde inget för hans hand värmde mig genom Fatbursparken.
Nöjesguidens Stockholmspris delas ut till personer och företeelser som betytt extra mycket för Stockholm under 2007 och som inspirerar och stimulerar andra till att på liknande sätt överträffa sig själva i framtiden.
Jag har typ NOLL koll på dom nominerade. Är det bara jag eller är det alldeles för smalt och häftigt för att jag ska fatta?
Jag drömde om honom i natt, han satt i min soffa. Mormor va också där, men hon va dement, som hon är. Hon visste inte vilka vi va eller vad som hände riktigt, hon pysslade med sitt. Morfar svimmade plötsligt, ramlade ihop. Men log och vaknade till direkt. Jag tyckte ändå vi skulle ringa en ambulans, men jag kom inte ihåg numret till SOS. Det gjorde inget sa morfar. Och så la jag mig bredvid honom och höll hans hand medan mormor pysslade med sitt. Ibland vägrar jag tro att jag aldrig mer kommer få träffa morfar. Det är snart 11 år sen sist.
Idag är jag 5 år gammal och bara bråkig och arg. PMS, mörker, hunger. Idag är jag din värsta fiende.
Tänker på det där med barn. Hur ont gör det egentligen att klämma ut det? Hur mycket spricker man? Jag har en sjukdom, en skada i min hjärna, som är ungefär som epilepsi men det är inte epilepsi. När jag slår mig mycket, eller om jag får hög feber, så svimmar jag. När jag svimmar får jag kramper a la grande mal. Det blir kanske dumt när jag får det under förlossningen. Då måste jag få kramplösande vilket brukar vara stesolid i anus. Och på det blir jag helt väck. Och då kan man ju inte föda. Helt lealös och sömnig. Hur ska vi lösa det här?
Nu tänker jag äta så många Läkerol att jag bajsar på mig.
Det kommer snart mer. Jag måste bara få tillbaka min nya mobil (med bra kamera) som är inne på lagning en andra gång. Problemet = den blev brännhet och batteriet brann ut på en timme samt att den inte kunde läsa minneskortet. Åtgärd efter första inlämning = front bytt. Say what? Alla problem va såklart kvar. Sånt där gör mig rosenrasande. Nu är den som sagt inne en andra gång. Spännande.
Bara för att jag är den enda tjejen i hela världen som man kan kalla tjock utan att jag börjar grina så kallar Framtiden mig för det hela tiden.
-Tjockis, vad ska vi äta till middag?
-Tjockis, ska du verkligen ha mer?
-Tjockis, det där kan du inte ha på dig!
Jag: Jag har ett missat samtal från Emma!!
Framtiden: Ringer dina kompisar fortfarande dig?
Jag: Det var säkert en felringning.
Hon hade druckit väldigt ful sprit en kväll och blev förgiftad och dog pang bom på sjukhuset morgonen därpå. Vet inte om jag kan berätta det för henne, vissa blir så himla upprörda när man drömmer att dom dör. Men passa dig Joy, drick bara finsprit! Råkade hamna på L sen nu nyss på min MSN-lista, där fanns Lefty, Leftknee. En internetvän från Spraydate-tiden (2002), han dog av en överdos förra året. Han var nog aldrig så glad, sen åkte han till Thailand och knarkade ihjäl sig. För några år sen var han ihop med min dåvarande vän Anna. Anna som sen gjorde mig argare än nån någonsin gjort mig. Vi hade bråkat, både jag och mitt ex och jag och Anna. Jag och mitt ex om alkohol, jag lämnade honom liggandes på golvet på Trädgården. Jag och Anna om att hon alltid lånade pengar av alla mina kompisar och att det började bli pinsamt. Sen tog hon hem honom den kvällen, som nån slags hämnd antar jag, släpade hem honom fast han knappt kunde stå. Och låg med honom. Jag har aldrig blivit argare än då. Så jag tog hela Sverigehäftet och beställde allt däri till henne, det var kurser i Finska och piano, serviser med Disney och trosor i satäng. Porslinsdockor och Bamsefilmer, årsprenumerationer på Sköna Hem. Men jag berättade för honom, för exet, jag kunde aldrig ljuga eller hålla tyst. Bakom min rygg så ringde han och varnade henne, berättade vad jag hade gjort. Det var då det tog slut. Jag har aldrig blivit så förnedrad, aldrig så huggen i ryggen. Det var då det tog slut slut slut, och sen blev det aldrig mer vi. När Lefty dog förra året hade Anna RIP Lefty på sin MSN och det gjorde mig irriterad men också lite nöjd, herregud liksom, det är så pinsamt. Hur kan man ha RIP på sin MSN när ens ex dött?
Kul att man ser ut som en heroinpundare med det konstiga märket i armvecket.
Jag älskade Hard Candy, och då speciellt Ellen Page. Nu har jag sett Juno och Juno fick mig att gråta. Inte för att det var sorgligt och inte bara kort en stund. Utan lite smått hela tiden, fuktiga ögon för att det var så himla mycket liv, fint och stort och litet och jobbigt samtidigt. Juno är nog en av mina bästa ever. Jag vill se mer sånt här. Har ni några förslag på liknande filmer?
Den kan ligga lite varsomhelst. Man kan stänga av ljudet också, för det spelar ingen roll riktigt, inget meddelande kan vara roligare, inget samtal viktigare. Man vet att man har det allra allra bästa mitt framför näsan. Det vet man, när man skiter i sin mobil.
När jag tänker efter var det nog inte kakorna vi bråkade om utan den här reklamsidan i Rodeo. Han tyckte det va konstigt att dom skrev ut “han som gjorde Kopps och Yalla Yalla” som om folk inte vet vem Josef Fares är och att dom om nåt borde nämna Zozo. Jag tyckte det var en standarfilmannons för dumma svennar och att folk nog inte känner till Zozo i samma grad som Kopps och Yalla Yalla. Då tyckte han att dom kanske inte borde tagit in den annonsen för att det är ju bara smarta svennar som läser Rodeo och ja, det kunde jag väl hålla med om men jag tyckte ändå att den uppfyllde sitt syfte, all reklam är bra reklam. Och så rev han sönder tidningen. SEN åt han kakor. Många. Lilla kakmonstret.
Jag kan inte ens komma ihåg vad det handlade om, det kan ha varit att jag retade honom för alla kakor han åt. I vilket fall som helst:
