Så när det visade sig att jag var gravid i våras så blev jag rädd. Trots att vi ju faktiskt pratat om att skaffa barn, trots att vi faktiskt mer eller mindre försökte få barn. Vi försökte i alla fall inte inte få barn. Ni fattar…

Många nätter låg jag och funderade på hur jag ville göra, och den där tidpunkten då man måste bestämma sig, om man vill bestämma sig för att inte behålla barnet, närmade sig. Jag ville inte, men jag ville inte inte heller. Jag ville bara slippa välja, men jag valde. Och Framtiden sa att ”det är läskigare att bestämma sig för att inte skaffa barn än att skaffa barn”. Så sant, tänkte jag, det smartaste jag hört, tänkte jag. Och jag tänkte att risken är att jag kommer att ångra det ena mer än det andra.

Så jag blev mer gravid och började berätta för folk. ”Grattis!!!!!” fick jag höra dag ut och dag in. Det fälldes tårar och alla var så peppade och rörda och glada. Alla utom jag… Jag kände ingenting. Försökte se glad ut och sa ”tack, jo det är jättekul”. Men hur kul kändes det innerst inne? Inte så jättekul. Men inte heller jobbigt. Kändes bara overkligt och främmande och konstigt och läskigt. Tänk om jag inte skulle tycka om mitt barn? Tänk om mitt liv var slut nu? Tänk om mitt barn skulle komma ut och vara mörknhyat? (Alltså, älskar mörka bebisar och barn men Framtiden är inte mörk så det skulle bli jobbigt, han skulle lämna mig och så skulle jag bli ensam) Tur att Framtiden var så lycklig och peppad! Annars hade det aldrig gått.

Sen växte magen och jag kunde inte längre träna varje dag, inte ens varannan dag, och mot slutet inte alls. Ridningen var det enda jag fortsatte med, red till och med vecka 38. Kände mig fånge i min egen kropp. Men på hästen var det nästan som vanligt, så skönt att slippa gå. Skönt att kunna ”röra sig” obehindrat. Sen får man ju inte äta en massa goda ostar och charkuterier och de sista veckorna kunde jag knappt äta alls för magsäcken fick ingen plats. Och va rädd jag var för att magen skulle spricka. Både för att få en massa bristningar (ytligt ja visst, men jag var rädd för det, se skräckbilder i valfri familjeliv-tråd) och för att den bokstavligen skulle spricka helt och ungen trilla ut.

Förra söndagen födde jag en liten tjej, en vecka efter mitt due date. Hör här: Det gjorde inte så ont. Det var helt okej. Körde endast lustgas och det funkade fint, smärtan var överkomlig. Förstår att det gör svinont för de flesta men jag säger bara - det måste inte göra ont, det gör inte sådär ont så man tror man ska dö för alla. Visst kändes det men genom att andas och fokusera inåt klarade jag det utan rädsla och panik. Det var coolt att föda. Krystvärkarna var magiska. Min kropp visste precis vad den skulle göra. Jag är byggd för detta, programmerad.

Hon har ännu inget namn men jag kallar henne Poppy (vallmo på engelska). Jag älskar henne mycket. Är kär. Vill vara i samma rum som henne alltid. Vill väcka henne när hon sover. Vill sova med henne på min mage. Vill ta hand om henne hela tiden, vill göra allting helt rätt. Nojar för avgaser, baciller och höga ljud (och att hon ska få deformerat huvud eftersom jag inte sett till att variera hennes huvudposition tillräckligt). Och är hon inte för varm? Eller är hon kall?
Är oerhört mammig.

Poppy är inte bra för min existentiella ångest. Brist på mening med livet blir påtaglig. Trodde nog att det skulle bli tvärtom men hittills har hon genererat många tårar. Det är såklart en massa hormoner såhär i början, baby bluesen har slagit till. Om en vecka hoppas jag att jag bara känner kärlek och glädje. Men till dess gråtammar jag. Och det är inget fel med det. Allt är okej.
Och jag är mamma.
Jag är Poppys mamma.

Har jobbat min sista dag på VeckoRevyn, iaf för ett knappt år framåt. Jag ska nämligen bli MAMMA! Jag ”går in i” vecka 39 nu, barnet är klart, och jag kommer att kläcka/poppa när som helst.

Såhär har det sett ut:

Fram till det här, en månad sen, kände jag mig rätt hot.

Sen sa det bara pang:

Se annonsen här: http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3SQAS511133P5RUF

Nu lämnar vi Mariatorget och drar till skogs. Bye bye!

Jag gör. Eller spöken och spöken. Jag tror på att det här flummiga som kallas vår själ, den ansamlingen av energier som vi inte kan förklara, borde kunna knytas an till annan materia. Jag skulle iaf inte säga att det var stört omöjligt. Jag håller det öppet.

//Har precis kommit hem efter två dars konferens på slott

Jag tycker inte om Stockholm längre. Tycker inte att det är coolt att bo i stan längre. Det har kliat länge i kroppen, och sommaren på Muskö fick mig att hitta hem eller hur man nu säger. Vill bo på landet. Mitt ute i skogen. Vill ha djur och trädgård och snickarbrallor och stövlar varje dag. Vill krydda middagen med min mynta, vill ge resterna till hönsen och se dem klucka av lycka. Sommarens höns var hundra gånger roligare än tv. Vill titta på molnen och förutspå regn, vill lägga gräsklipp på komposten. Förvara kylvaror i jordkällaren. Vill driva lantbruk kanske. Ha fler hundar. Och hästar. Den stora ska heta Tommy.

Det enda som talar för stan är att varje gång jag kommer ut på landsbygden blir så chockad och ledsen av stereotypa könsroller. Framtiden får snacka husbygge och bil, jag får endast prata matlagning. Flickebarnen är rosaklädda och pojkarna gillar fotboll. Trodde inte nån köpte rosa eller blå kläder till sina barn? Trodde Barbie va helt bortglömd? Trodde tjejer fick leka med bilar?

Var på fest i går och det var plågsamt. Hade läppstift och höga klackar, det gjorde ont och jag hade inget att säga. Folk blev fulla och dansade och jag ville gå hem för att inte förstöra stämningen. Låste in mig på toaletten och satt där länge länge för att slippa va the partypooper.

Jag har blivit en sån tönt och det gör mig rätt så lycklig.

Lugn.

Helt vanlig penistoffla.

MC.

Fladdermusgrotta. Som vi rasade/klättrade ner i. Hittade stora livsfarliga ormar. Klättrade upp igen ganska snabbt.

Den här stranden var mysigare än grottan.

Cool valp som vägrade ta av sig sina solisar fastän det var kväll.

Jag glömde helt bort ett tag att kinesisk mat är det äckligaste som finns (riktigt kinesisk mat, inte kinamat som vi har hemma i Sverige). Så vi råkade hamna på en sån restaurang för att käka middag. Och förrättstallriken vi beställde in var ungefär det äckligaste jag ätit: ruttna svarta ägg (de kokar dem och sen gräver de ner dem och låter dem ligga där i typ hundra år), maneter (det som ser ut som nudlar), några slags mosiga stavar och sist men inte minst något slemmigt som såg ut som grapefrukt men som var kött. Fast det var gelé. Vill helst inte tänka på vad de gjort med de köttet.

Som när en kompis kompis (som jag inte träffat) som bott här mejlar sina filippinska kompisar och ber dem ta hand om mig och de fullständigt överöser mig med härliga förslag på alltifrån middagar till weekendresor. De skriver att de ska ge mig min livs månad!

Och att de är helt besatta av sina helgdagar. Allt är en anledning att vara ledig och de verkar ha ett speciellt utskott av regeringen som bara jobbar med helgdagar. Som om en helgdag skulle infalla en lördag eller söndag givetvis flyttar den till en fredag eller måndag, eller som fallet var alldeles nyss, utlyser en ny spontan helgdag om bara fem dagar – på måndag är det tydligen Labour day och det firar man visst bäst genom att vara LEDIG.

Och på hamburgerhaket vid Framtidens jobb där vi äter lunch ibland dansar servitriserna och servitörerna lite olika danser för en med jämna mellanrum. Och de ser glada ut. Dagen till ära medverkade även lite olika söta och ganska tjocka barn!

I dag på den japanska restaurangen som kommit att bli en av våra favoriter beställde jag in något som visade sig vara ett perfekt LCHF-sushi: omelett med crabstick på (dessutom inlindad i parma och lök). Doppades i soja med wasabi och chilimajonnäs. Det här går säkert att beställa på ditt sushihak (fast med lax vore godare) eller att fixa själv. Gott!!!!

Det blev ingen ridning i helgen. Jag hade bokat både privatlektion och turridning men när jag kom dit och såg hästarna avbokade jag allt. Hästen de tyckte att jag skulle rida en timmes lektion på (utomhus i värmen) var bara skinn och ben och andades konstigt.

– It looks sick, sa jag.
Då skrattade dom bara och skyllde på att den va gammal. Så inge häst för mig. Sorgligt, men man ska nog undvika djur i det här landet om man tycker om djur. Man blir bara ledsen när man ser dem.

Den här lilla falabellan som jag klappade på ett zoo förra veckan kändes också lite deppig.

I stället för ridning blev det en jeeptripp upp i bergen för att bada i varma källor vid en vulkan. Vet inte riktigt hur vi tänkte där. Efter en timmes tur i stekande sol och 35 grader i skuggan var man inte jättesugen på att bada i 45-gradigt vatten. Men det gjorde man i alla fall. För man hade ju åkt ända dit.

Jag borde verkligen sluta uppmärksamma alla stackars djur de håller sig med här. Men en apa? Man kan ju inte låta bli.

Du älskar mackor?
Det finns mängder av bra recept på bröd som är LCHF-vänligt och smakar lika gott och ibland godare än “riktigt” bröd. Själv brukar jag i brist på tid och ork slänga ihop ett busenkelt kokosbröd. Opsies är poppis och kan varieras i all oändlighet. Kan göras om till chokladbakelser eller varför inte till pepparkakor?

Du älskar potatis?
I stället för potatismos, testa blomkålsmos. Släng i lite broccoli också eller kör bara på broccoli. Tusen gånger godare än originalet med potatis. I stället för potatisgratäng, testa rättikagratäng. Tydligen är rättika, trots att den bor under marken, helt okej ur kolhydratsynvinkel. Och min fänkålsgratäng. Oj oj oj.

Du älskar pasta?
Strimla vitkål eller squash fint och koka el dente.

Du älskar ris?
Gör blomkålsris.

Du älskar pizza?
Testa att göra opsies som pizza eller testa mitt favoritpizzarecept med fiberhusk.

Du älskar godis?
Mörk choklad går utmärkt att stoppa i sig i mindre mängder. Min favorit är Marabous Dark mint. Den är oslagbar. Minst 70 procent kakaohalt är det som gäller!
Om man är mer bakverksugen kan man testa denna chokladkaka, eller min chokladmoussetårta eller kanske min mammas frö- och bärkaka. Det här receptet på chokladbrownies tänker jag testa när jag är hemma i Sverige igen.

Du älskar glass?
Den här hallonglassen är lätt som en plätt. Det finns mängder med glassrecept. Införskaffa en glassmaskin inför sommaren vetja, det tänker jag göra.

Du älskar chips?
Squashchips är skiten. Eller varför inte göra ostkluttar i ugnen och servera med dip? Minst lika gott om inte godare. Eller mina ostmaränger.

Bild från sur tant.
Du älskar paj?
Det är absolut inget du måste avstå ifrån. Testa denna chevrepaj eller tacopaj med guacamole. Det går att göra pajdeg utan carbs.

Du älskar pannkakor och våfflor?
Här har du ett prima våffelrecept och här finns pannkakor åt alla. De här saffranspannkakorna har jag inte testat än men de ligger högst upp på min priolista.

Jag och en svensk kille som bor här som är kompis med mina småbröder, Henrik, ska dra i gång ett träningsläger på fredag inför sommaren (det där gamla vanliga, man vill inte stå i vassen och så, höhö). Inte för att jag behöver det och att det är dödsviktigt utan för att det är kul att se vad man kan åstadkomma.

Inmätning, strikt kost, noll alkohol (lätt för mig där) och hård träning är det som gäller de närmsta två månaderna. Vikt är helt ointressant. Är ni med mig?

ÄR NI MED MIG?

Jag hjälper er med allt ni kan tänkas undra över. Ni behöver inget gymkort heller, de flesta övningar jag kommer att jobba med går svinbra att köra utan redskap. Och viktigast av allt för att komma i form och må bra är kosten, den gör typ 70 procent av jobbet.

En halvtimme (ungefär) om dan tränar vi. Okej? Sen ska vi äta asmycket. Men bara bra saker.

Har ni några inledande frågor?

God mat i så stora lass att jag aldrig mådde kass.

Små söta fiskar (och några stora) som käkade bort död hud och smuts från fossingarna.

Söta Bkk-kids med fina skor.

“De röda” hade tagit över hela city men det gjorde inget.

Vi firade thailändskt nyår med vatten och lera i dagarna tre.

Det gjorde alla andra också. Dansade med. Längs alla gator.

Skjutgalet värdpar. Läs deras blogg här.

Trots våldsamheter och oroligheter (inte minst från mamma) drar jag om en ynka timme till flygplatsen för att sätta mig på ett orange flygplan med destination Bangkok och Johanna och Niklas. Bara tre och en halv timme är det dit och det blir mitt första besök i Thailand. Jag ser fram emot att få hänga med vänner, riktiga svenska vänner! Samt att få tjej-hänga, snacka mens och shoppa, herregud jag har inte haft en girl on girl på flera månader nu! Sen äta god mat. Och shoppa mer. Äta. Shoppa. Äta shoppa. Det bästa är att Johanna befunnit sig i Bangkok ända sen augusti för att göra research inför mitt besök. Vi kommer alltså bara pyssla med det absolut bästa som stan har att erbjuda.

Trosor, bikini, en handduk, en klänning plus necessär. Det är allt som får följa med. Har en känsla av att allt tomrum kommer att fyllas under veckan.

Omelette eller äggröra står på min frukostmeny varje dag. Men det här är en ny favorit som trots samma ingredienser slår de andra två på fingrarna med hästlängder. Låt mig presentera: mosade kokta ägg med smör!

Koka några ägg, skala så fort du kan (de ska vara heta), mosa tillsammans med en stor klick smör eller bregott (inte margarin) och salt. Sååå gott!!

…hittade jag Manila-guiden jag letat efter så länge.

I går rörde jag ihop en burk tonfisk, en stor sked bredbar cheddar med chili och två ägg och sen slängde jag ner smeten i kokande olja och vips hade jag en supergod typ omelettpaj!

Det bubblar i den lilla kastrullen.

Friterad tonfiskäggröra, friterat ägg och ugnsrostade grönsaker. Mmm!!

När det kommer ambulanser med blåljus och sirener på vägarna ser många det som en chans att ta sig fram i dess kölvatten. Och inte bara i kölvattnet – flyttar nån framför ambulansen på sig (mot all förmodan) kan man ge sig fan på att ett gäng bilar kastar sig in i det lediga utrymmet för att försöka tränga sig före.

Man släpper alltså inte fram ambulanser i det här landet.

Asså, hahaha, Kissie. Finns det någon roligare?

Världens lataste hund. Låg på favorestaurangen all day long och orkade knappt vifta på klorna. Inte ens för mat!!

Av någon anledning såg mina fötter till höger alltid ut så här. Fastän jag gick på samma ställen, i samma sand, som Framtidens till vänster. Skit ska skit ha?

Det var som vackrast precis när det hade regnat.

Hängmatta är bäst.

Hittade den här hunden bakom ett skjul ute på en udde. Och kan inte sluta tänka på den. Ens en sekund. Alltså ni som kan nåt om genetik och hundar – VARIFRÅN KOMMER RÄNDERNA OCH FLÄCKARNA????

Den här hunden var nästan helt normal. Saknade bara tänder i överkäken.

Åh, håll tummarna för att det ser ut som på bilden:

Sjuk grej: ön heter Malapascua. Vilket betyder bad eastern.

Kära vänner och ovänner, i dag när jag satt och spelade Betapet för fulla muggar runt tolvsnåret så blev det alldeles plötsligt helt snett och vint. Kändes som om jag föll huvudstupa, kändes lite yrt. Håller jag på att svimma? tänkte jag. Men insåg snabbt (med stor skräck ska tilläggas) att det var huset som rörde på sig. Huset och marken, jorden. Ska jag springa ut? Borde jag klä på mig? Ska jag dö nu? hann jag tänka.
Kände du det där? skrev Framtiden på Skype. På hans kontor på andra sidan stan var det spänt, rädsla blandat med lite fnitter. 6,2 på den där skalan mätte i alla fall skalvet och precis här satt jag när Moder jord morrade till, röt ifrån lite:

På 26e våningen svajar det fint.

Så här i efterhand – får man tycka att det var lite mäktigt? Älskar naturen. Urkraft. Att vi aldrig kan tämja den.

Blev lite sämre och bajsade bara, dödsutmattad och orkade inte riktigt stå. Så vi drog till sjukan. Och vilket genidrag det var!! Det är så här världen ska se ut: Ren, fin, vacker, cool och respektingivande. En pianist vid en flygel i entrén (nej, jag skojar inte, jättefint spelade han också). Skinnfåtöljer överallt, typ tända ljus och konst på väggarna. Gigantiskt. Väldigt amerikanskt. Ni vet ett sånt där “Världens tredje bästa sjukhus”.

Fick tabletter som ska slå ut alla typer av parasiter och även en kur penicillin (kanske min tredje under min livstid, väldigt restriktiva föräldrar). Fick även lämna ett bajsprov. Hur gör man då undrar ni? Jo, man får en liten burk. I burkens lock sitter en liten spatel. Sen sätter man sig och bajar och sen lutar man sig över toaletten, tar den lilla spateln och gräver upp en liten klump (”size of a pea is enough maaam”) och sen lämnar man generat in den till den lilla sköterskan.

Ska tillbaka på fredag, hoppas lite på att få bli inlagd då. Alltså St Lukes i Manila, heaven on earth. Håll tummarna för att jag behöver mer vård!!!

Så här såg det ut när jag kom.

I natt vaknade jag av att det luktade bajs. Hade bajsat på mig men det vaknade jag minsann inte av, det var lukten som väckte mig. Har i skrivande stund haft diarré i princip konstant i en månad. I dag har jag tvättat bajsiga lakan och gråtit om vart annat (varvat med bajsat också så klart).

Ett lågvattenmärke är nått.

Och jag skäms inte ens för att berätta det här.

Så illa är det.

Klockan 9: Går upp. Mår illa, är hungrig. Har diarré. Går och lägger mig. Sover.

Klockan 17: Går upp igen. Kommer inte på nåt att äta eller göra så lägger mig igen. Nu med datorn. Läser cancer-bloggar. Kan inte sluta.

Farligt, skitigt och fattigt. Få städer har så dåligt rykte som Filippinernas huvudstad. Här finns få öppna platser, få vackra byggnader, stan saknar ett riktigt centrum och man går lätt vilse. Beväpnade vakter vaktar butiker, banker, hotell och bostäder. Familjer lever på trottoarer och i fallfärdiga skjul längs Pasig River. Trafiken är intensiv och luften förorenad.

Och i dag som alla andra dagar vid poolen, ungefär 20-30 män som bara ställer sig och glor. I fönster, vid grannfastigheten, alla arbetare som målar vårt hus. I dag efter nån timmes läsning, solning och badning vågar en av dem prata med mig när jag går förbi på väg upp till lägenheten igen:

He he, all men looking at you, he he.

Installatören. Och pulade i vårt badrum en timme. Och nu har vi varmvatten där. Men i köket som ligger vägg i vägg då? Nej, de har tydligen byggt huset (som är helt sprillans) så puckat att de inte dragit ihop ledningarna så vill vi ha varmvatten där måste vi köpa en till water heater och sätta in där, vägg i vägg, 30 cm från stället där den vi nu har sitter. Jag kommer att behöva diska i duschen. Detta fick mig att gråta. Och sen grät jag lite till. Och i dag känns livet här så vedervärdigt ovärdigt att inte ens det enda positiva som hänt sen vi kom – det finns numera solstolar vid poolen – kändes kul. Fast sen gick jag ändå och la mig där för att läsa den här fantastiska boken Andarnas hus, men då började det regna.