Jättegullig tejphållare.

Deep fried eggs. Perfekt köttillbehör mina älskade LCHF-vänner! Har inte testat att laga det själv än men vad jag förstått så pocherar man ägget först om man vill (alltså kläcker det i kokande vatten) och sen ner i kokande frityrolja eller så kläcker man direkt i frityroljan (det är vad jag kommer att göra). Sen vad jag förstått kan man veva runt lite med en gaffel för att få allt fluffifluff runt kanterna. Så himla gott blir det.

Funkar även som tillbehör till omelett. Dagens äggkvot är nu efter lunch uppe i 8. Och nej, jag är inte rädd för kolesterol. Det är en gammal myt att för många ägg skulle vara farligt. Och please dont give me some crap om att lagom är bäst. Då läser du fel blogg.

Men jag har fått nåt slags kisseri-anfall. Kissade två gånger med en halvtimmes mellanrum innan jag gick och la mig. Vaknade två gånger på natten och var uppe och kissade (händer aldrig). Kissade en gång på morgonen, gick ner och simmade 40 längder i poolen (den är bara typ 15-20 meter så ingen jätteprestation), kissade en gång när jag kom upp innan jag duschade, sen en gång till efter frukosten. Sen en gång till innan vi åkte hemifrån (är på Framtidens jobb nu) och så en gång direkt när jag kom hit. Och varje gång är liksom blåsan full om ni förstår, det är inget kiss-hjärnspöke. Klockan är bara elva. Är det nåt som är knas? Drack eller åt inget speciellt igår vad jag vet, inget té, inget kaffe, ingen läsk. Bara vatten. Kanske är det nån exotisk frukt eller grönsak jag ätit som är vätskedrivande? Dunno. Läskigt ärre iaf. Tror ni det är farligt?

Utanför fönstrena dinglar en liten korg byggd av plywood och bambu med två killar som riskerar sitt liv varje dag för att allt det vita ska bli svagt gult. Huset är väl en 38 våningar eller så men det betyder inte att man använder riktiga grejer. De här killarnas lilla korg justeras med trasiga rep av några andra killar nere på marken. Upp och ned och horisontellt. Fy fan va ont i magen jag får när jag ser klänga omkring utanför.

Ungefär 20 minuter från oss ligger Market! Market! Ni hör ju, det är här jag kommer att hänga.

Hur sjuk är inte den här hundkojan?

Eller den här damskobutiksskyltningen.

Tillslut blev det ändå “bara” grönsaker. Allt det här för ungefär 50 kronor. Kap!!!

Den här Gail RINGDE IGEN!!! Och ba haaaaj this is gail från fitness first the fooort, just wanted to confirm our meeting at 7 o clock och jag ba NOOO, I DONT FEEL LIKE COMING EVER, PLEASE DONT CALL ME EVER AGAIN WHATS YOUR FUCKING PROBLEM? och sen la jag på och då skickar subban ett sms och skriver att hon tycker att jag ska komma förbi och att hon finns där till klockan nio. Jag vill typ aldrig mer träna.

Överallt utom i trafiken följs varenda liten regel till punkt och pricka. I alla fall i alla arbetssituationer. Till exempel gick priset på en vara vi köpte i söndags in som tio pesos dyrare än vad det stod på prislappen när kassörskan (en av dem) blippade in den i kassan. Aj aj aj. Ungefär 2 svenska kronor. Kassörskan sa till en annan av de fem som hjälpte till för att expediera oss som i sin tur gick och sa till en annan person som gick och sa till en annan. Hon i sin tur kom springandes till oss och så tjabblade de en massa, hämtade en annan av samma vara och slog in den i stället och kom fram till att det var rätt pris på varan, inte i datan. Nu fick de tre som paketerat alla våra saker under tiden packa upp allting igen, kvittot makuleras (detta innebar att en annan kille fick komma dit och godkänna, sen skrev de ut tre kopior och skrev ner för hand nån slags revisionsberättelse om exakt vad som hade hänt) och sen kunde vi börja slå in våra varor en gång till från början. Så här är det jämt, allt tar tusen år, en filippino får inte göra fel. Förutom i trafiken dårå.

Det här hade egentligen ingenting att göra med det jag nu ska berätta. Förutom att jag i dessa lägen låter filippinosarna hållas. Man får nämligen inte hålla på och opponera sig har min nyfunna vän Chris förklarat. Man lär sig att go with the flow, försöker man ändra på saker och ting här i Manjana-land kommer man bara att stånga sig blodig. Och det värsta som kan hända för en filippino är att de tappar ansiktet. Så man ler och låter dem hållas. Jag har ju ändå inte bråttom.

Fast i dag, när tjejen Gail från gymet som jag anmält mig till på nätet (man fick en veckas prova på om man fyllde i sina uppgifter där) ringde mig tre gånger och sms:ade lika många gånger, alla gånger innan klockan tio, och bad mig bekräfta ett möte med henne som jag förklarade igår att jag inte ville boka in när hon ringde och förhörde mig om min träning – då sprack det. Då förklarade jag för henne att det är fruktansvärt otrevligt att trakassera någon tidigt på morgonen när denne redan klart och tydligt för inte alls många timmar sedan förklarat att denne INTE VILL BOKA IN NÅGONTING UTAN KOMMER NÄR DEN KÄNNER FÖRT. Antar att det finns nån regel som säger att de måste ringa.
Hon gör bara sitt jobb.
Hon gör sitt bästa.
Precis som kvällsvakten här i huset som prompt säger att gymet och biljardrummet bara har öppet till 22. Det finns liksom inget lås, och det stör inte nån, och även fast vi vill spela 22.10 så går inte det, för det har bara öppet till 22. Det bara är så. Sen är det stängt. Eller det ska iaf vara mörkt därinne. Det ska inte va nån där då. För det är stängt. Så är det bara.

Nu när jag hittat fläsksvålar vill jag inte göra nåt annat än att äta Chicharritos i Manila resten av mitt liv.

De äter dessutom med sked och gaffel. Därför ska vi åka till en butik som heter SM som är nåt slags IKEA här (fast de har även kläder, smink, djur you name it) för att köpa lite knivar, fler handdukar, en solstol och galgar. Och säkert en hel del annat. En perfekt söndag med andra ord.

Förmiddagen spenderades i husets pool. Den är fan helt amazing och det är dessutom bara vi som använder den.

Gullig kille i Manila.

Jag älskar mat. Och jag vill alltid äta. Det är liksom min största hobby. Förrförra helgen då jag var hos pappa för att äta (surprise) och säga hejdå inför Filippinerna visade han lite gamla filmer från förr. Bland annat en där min lillebror Jesper är relativt nyfödd och ligger på en filt och är söt. Gurglar och så. Och så hör man hur nån klampar runt bakom, fram och tillbaka. Sen hör man mig (typ tre år gammal): Men ååååååh, JAG ÄR JU HUNGRIG!!
Framtiden skrattade gott då.

Dom är roliga med maten här. Helt besatta av vilken del av köttet de äter, väldigt viktigt. Så om jag frågar vad det är i en gryta som det står pork under så beskriver de inte vad som mer är i (vilket jag vill veta) utan de beskriver vilken del av grisen rätten innehåller. Och ibland är det grisfeja, ibland gristår. Nä, inga gristår än, skoja. Men ni förstår principen. Mycket mage däremot:

Jag åt Sari-saring Sinugba.

Grönsaker äter man inte här. Maten serveras på sin höjd med en morotsbit. Ibland, om man har tur, har de ett fåtal sallader på menyn, nästan alltid caesar. På menyn igår hittade jag en sektion som hette Vegetables och blev jätteglad. Tills jag insåg att det knappast var grönsaker, utan mer ”baconinlindad sparris”. Fatta hur lite grönt det är i resten av maten då!

Fast igår fick jag tag i en aubergine-sallad som var ljuvlig. I och för sig bestod den bara av tomat, gul lök och auberginekött. Men i brist på annat grönt och gott blev jag som eld och lågor.

Och så beställer man alltid in en flaska Absolut till maten.

Mycket med kroppen nu. Är det nåt man kan göra nåt åt? Jag behöver inte gå till doktorn va?

Dalin, från Paradise hotel ni vet, HAR VARIT EN MAN!!! Läs mer på hennes blogg här.

Så jävla lyckad förvandling.

I perioder snöar jag in helt på vissa bloggar, kan kolla in ungefär tio gånger om dan. Just nu obsessar jag över dessa kvinnor:

1 Calle Schulmans fästmö Anitha. För att jag var kär i Calle för några år sen och för att tjejen det blev som inte är jag verkar förjävla cool.

2 Min före detta chef, Cecilia Blankens. För att hon lever ett så himla perfekt liv och man kan liksom inte släppa det och måste ha mer och mer. Som med fläsksvålarna!

3 HanaPee. För att hon är en underbar och rolig liten (ung) tjej.

4 Lisa Corneliusson. Vi jobbade tillsammans på Modette för länge sen och jag gillade henne men hon verkar inte gilla mig, jag försöker liksom ta upp nån sorts kontakt men hon bara iggar. Därför stalkar jag henne så mycket jag bara kan.

Bubblare: Therese Hansson. En kollega från Expressen, numera min före detta arbetsplats. Jag känner inte Therese värst bra alls, men jag är i smyg lite besatt av henne och måste läsa allt hon skriver.

Under många år var jag HELT besatt av Hanna Fridén. Helt besatt. Läste, googlade och förföljde henne dag som natt. Nån slags hatkärlek. Men det börjar släppa. Det kanske är bra? Fast saknar det/henne.

I massor av år (typ från att jag var 19 till dess att jag var 26) hade jag jätteproblem med att jag fick en massa eksem. Såna som ingen visste vad det berodde på. De blev värre och värre och sen blev de bättre och bättre och nu denna vinter (för vintrarna är värst) hade jag i princip inga problem alls. Bara lite röd om överläppen och i nacken.

Men sen jag kom till Manilla har det kommit tillbaka. Mer och mer för varje dag och i morse när jag vaknade hade jag röda eksem över nästan hela kroppen. En sjukt obehaglig stickande obehagskänsla, typ krypa ur skinnet.

Så vad beror det på? Här är några alternativ (saker som ändrats sen vi kom hit):

1 Värmen. Har i vanliga fall alltid gjort mina eksem bättre.
2 Yogan. Har börjat med bikramyoga. Anna tror att det är det som satt igång utdrivningsprocesser som resulterar i kli.
3 Svett. Jag har alltid varit lite känslig mot mitt eget svett. Och här svettas man massor. Speciellt på yogan då det rinner från kroppen.
4 Smutsen. Det är ju inte precis fjälluft här. Chris som bor här tror att det är Manilas skitiga avgasluft som gör att huden krånglar. Att jag måste vänja mig.
5 Äcklig lägenhet. Den är skabbig helt enkel.
6 De kanske har (antagligen) jättestarka tvätt- och sköljmedel här och de lakanen sover jag i?
7 Jag äter inte lika LCHF som jag gör hemma? Alla typer av kolhydrater, dvs socker, göder ju svampen, som eksemen består av.
8 Gråt och stress. Hade ju ett breakdown igår. Såna känslor (och de hormoner som frigörs) brukar öka kliandet.

Vad röstar ni på?

Eftersom vi använder vår toalett hemma nu så behövde vi fylla på med toalettpapper. Och eftersom Framtiden jobbar och försörjer oss innebär det att jag som hemmafru får se till att allt sånt där sköts. Dock ligger närmsta affär (supermarket) utanför vårt inspärrade område så jag har blivit uppmanad att ta taxi dit och tillbaka. Det är trots allt ungefär femhundra meter genom TYP slum. I alla fall inte rent och bevakat.

Men eftersom jag är så himla kall och hård (se kommentarer på tidigare inlägg) så tog jag och promenerade fram och tillbaka. Dessutom bröt jag alla regler då jag dessutom plockade fram min mobiltelefon för att dokumentera “resan”. Det får man nämligen inte göra i såna här ickebevakade områden. Då kommer de och plockar den och allt annat av en DIREKT sägs det.

Det är den där klutten med höghus som jag lämnat bakom mig. Här är jag på väg. Ni kan se att det är mörkt också.

Väl på plats höll jag på att tappa bort mig på flipflop-avdelningen. Ungefär 99 procent av alla filippinare har flipflops på sig.

Här är jag tillbaka till det “fina” området. Levande och orånad och ickerörd av våldtäktsman! Här har jag försökt att lite diskret fota en med k-pist beväpnad man.

Äntligen hemma!

Mitt byte: Plastsandaler (att bada i när det är stenigt), green tea seeds, fyra t-shirtar till Framtiden (varav två var från H&M, fast det var ju inte på H&M, det var på supermarketen), toapapper och sen – det bästa jag nånsin ätit: Fläsksvålar! Grisskinn som blir som chips. Helt utan carbs. Med tanke på att Framtiden åt grisansikte till lunch igår känns det dessutom fräscht i jämförelse. Allt kostade knappa 200 kronor.

Men det är rent och fräscht och i ett område där man kan LEVA. Och med en view to die for.

Låt mig presentera – vårt hem:

Alla måste svara.

Jag hade nyss en gråtfest så stor att Framtiden kom hemspringandes från jobbet för att trösta (och fixa propp i toan). Så nu kan jag göra ifrån mig mellan varven av lägenhetsletandet. Perfekt. Livet är ändå rätt fint.

Äter det enda som går att äta utan att behöva diska: tonfisk med chili cheese spread. Kan inte gå ut, för det finns ingenting att gå till (förutom gallerian om man vill bajsa). Kan inte titta på nåt kul (Glamourama eller Ponnyakuten) för allt internet jag har är i en liten sticka. Måste leta lägenhet fast vet inte längre hur jag ska leta, har letat där det går att leta. Väntar på att mäklarasen ska återkomma med VERKLIGA objekt som ÄR TILLGÄNGLIGA PÅ RIKTIGT. Spelar betapet. Dricker vatten. Lyssnar på tuppen och AC:n. Fattigt.

Det enda jag egentligen kan göra är att träna. Men vet inte om jag vill träna när jag inte kan äta ordentligt innan och efter. Så himla sorgligt nu.

…i vårt “kök” blir bara fler och fler. Jag vägrar nämligen att diska i ickehett vatten. Det är nästan så jag börjar snegla avundsjukt ner till kåkstadsbarnen. Allt för att slippa de värsta i-landsproblemen.

Tycker ni att jag är en jättedålig housewife?

I övrigt tänker jag låta lägenheten förfalla mer och mer, förhoppningsvis hinner jag hitta något nytt så att vi hinner fly innan allt behövs fixas. Disk. Stopp i toa. Bakom soffan ligger resterna av en krashad tekopp.

Är det bara jag som får panik av att ha någon plummer-kille komma in till mig när jag är själv och gå igenom vårt sovrum och ställa sig och pumpa bajs ur vår toa? Panik!!! Can’t do it.

I framtiden, om/när vi får en toalett som man kan använda, spolas all skit ner i två steg. Vågar inte riskera att nåt sånt här händer igen.

Det är stopp i vår toa. I alla fall för större laster. Och Framtiden (som är den skyldiga) är på jöbbet och har utbildningar och honom kommer jag knappt se röken av de närmsta två veckorna och här sitter jag och är lite sugen på att göra nummer två. Men det går alltså inte. Dessutom är det nu mitt ansvar att deala, ringa, tjata, träffa de här sliskiga filipino-mäklarna som erbjuder olika typer av bättre och finare lägenheter som vi vill ha. För vi vill ha 1 varmvatten, 2 gärna en spis (nu kokplatta) och 3 inte vara rädda för att nudda nåt och 4 kunna gå på tjotta. Framförallt vill vi till ett område som man kan leva i, inte som nu – instängda på ett minimalt businessområde. De har mäklarna förresten, man ska max lita på 10 procent av vad de säger har jag lärt mig efter en vecka. Max 10 procent!!! Det innebär att de oftast inte ens heter vad de heter.

Livet, inte bättre bara för att det är varmt. Och hur fan går det till att vattnet aldrig blir varmt när det alltid är minst 35 grader i skuggan utomhus?

Aja, jag beger väl mig ut på ”stan” och försöker leta rätt på en offentlig toa. Framtiden föreslog yogastudion men det känns inte värdigt.

Nu kunde jag inte hålla mig längre, jag var tvungen att fråga. Hoppas på svar inom kort. Ps! Snyggingen till vänster är min före detta chef, miss Annika Leone.

Den här håroljan gör underverk med sprött hår. Luktar gudomligt, blir inte fettig, gör håret mjukt och lent. Den är inte från Filippinerna utan en av de få skönhetsprodukter jag absolut inte kunde lämna hemma. Finns att köpa här, en jätteflaska som räcker i evigheter antar jag för nästan inga pengar alls.

Från vår lägenhet ser man små kluttar med höghus. Däremellan bara olika nivåer av slum. På andra sidan floden precis vid oss ser det väldigt primitivt ut. Sneda skjul och ingenting som liknar gator. Helt svart om natten, elektricitet finns inte här. Tidigt om morgnarna kan man se barnen bada i den flod av skräp som flyter förbi. Senare på dagarna brukar de flyga med sina egenbyggda drakar. Högt högt flyger de, över till oss, utanför våra fönster flyger de.