Klockan 9: Går upp. Mår illa, är hungrig. Har diarré. Går och lägger mig. Sover.

Klockan 17: Går upp igen. Kommer inte på nåt att äta eller göra så lägger mig igen. Nu med datorn. Läser cancer-bloggar. Kan inte sluta.

Farligt, skitigt och fattigt. Få städer har så dåligt rykte som Filippinernas huvudstad. Här finns få öppna platser, få vackra byggnader, stan saknar ett riktigt centrum och man går lätt vilse. Beväpnade vakter vaktar butiker, banker, hotell och bostäder. Familjer lever på trottoarer och i fallfärdiga skjul längs Pasig River. Trafiken är intensiv och luften förorenad.

Och i dag som alla andra dagar vid poolen, ungefär 20-30 män som bara ställer sig och glor. I fönster, vid grannfastigheten, alla arbetare som målar vårt hus. I dag efter nån timmes läsning, solning och badning vågar en av dem prata med mig när jag går förbi på väg upp till lägenheten igen:

He he, all men looking at you, he he.

Installatören. Och pulade i vårt badrum en timme. Och nu har vi varmvatten där. Men i köket som ligger vägg i vägg då? Nej, de har tydligen byggt huset (som är helt sprillans) så puckat att de inte dragit ihop ledningarna så vill vi ha varmvatten där måste vi köpa en till water heater och sätta in där, vägg i vägg, 30 cm från stället där den vi nu har sitter. Jag kommer att behöva diska i duschen. Detta fick mig att gråta. Och sen grät jag lite till. Och i dag känns livet här så vedervärdigt ovärdigt att inte ens det enda positiva som hänt sen vi kom – det finns numera solstolar vid poolen – kändes kul. Fast sen gick jag ändå och la mig där för att läsa den här fantastiska boken Andarnas hus, men då började det regna.

Alla fina paket och viktiga papper jag väntar på kan jag tydligen typ glömma. Post finns inte här.

Asså, alla här är helt intelligensbefriade, så är det bara. Dagens stora ilska: någon ska komma och installera varmvatten i lägenheten (nej, det är inte standard att ha det). I går meddelade ägarinnan av lägenheten att installationsfirman skulle kontakta mig för att boka in en tid. Några timmar senare fick jag ett helt obegripligt sms. Jag svarade att jag bara förstår engelska och bad personen skriva ett nytt sms.

Fick då detta:

Man ba okej, men jag förstår fortfarande inte ett smack så snälla skriv på engelska exakt vad jag behöver veta, tid och kostnad med mera. Får några till sms av samma kaliber. Till slut förstår vi att något iaf ska ske mellan 9.30 och 11 och att det kanske kan kosta 2000 pesos (detta utläser vi bara av siffrorna). Så vi stannar hemma i dag och väntar på installatören. Som så klart inte kommer. Och så ringer man numret man fått sms ifrån och de spelar nån musik för en och säjer typ bara yes mam. Och till slut säger man stupid för att det är det enda ordet man kommer på som är kort och enkelt och som förklarar att man är arg eller att dom är dumma kanske och så lägger man på.

Efter nästan två dygn till sängs, ett tiotal spyor (och minst lika mycket ur andra sidan) och ingen mat ser jag såhär gullig ut:

Har kräkts hela natten, sådär våldsamt så att tårarna rinner och man tror att man ska dö. Ibland fick jag bara vila femton minuter emellan kaskaderna, till slut ställde jag en hink vid sängkanten och rullade dit för att spy, hängandes med bara huvudet över kanten. Hela tiden tänkandes på Brittany Murphy. Visst var det typ så hon dog? Mådde lite illa, kräktes lite, försvann.

I dag, minst fem kilo lättare. Och darrig som ett asplöv. Och tom som Kissies hjärna.

Maten är inte alltid helt hundra här, men grillad fisk kan man lita på. Även, om den ibland som här, är rå inuti. “Ska va så” sa koreanen som serverade.

Oftast, men inte alltid, brukar spetten som säljs på gatan vara fina. Grillas på plats, doppas i olja och kryddor, och så får man det i en liten påse. Kostar ungefär 1 krona per spett. Men den här gången “råkade” det bli hjärta. Gick ner, men inte med någon jätteaptit.

Även en färd med en Jeepney kostar 1 krona. I stället för tunnelbana och buss har Manila tiotusentals av dessa öppna minibussar som kör i cirklar med lika många rutter som det finns Jeepnies. Enligt Manila-borna själva tar det ungefär fem år för en utlänning att lära sig åka med de här (och kunna ta sig dit man vill med alla byten det innebär). Vi hoppar på ibland och åker med en bit utan någon som helst aning om vart den är på väg. De är nämligen det finaste Manila har. Coola, snygga och mysiga. Med sjuhelvetes motorer vad jag förstått.

Så här ser de ut. Eller just den här ser ut så här. Alla ser olika ut men alla är minst lika pyntade och färggranna. Jeepniesarna härstammar från ombyggda jeepar som amerikanarna lämnade efter sig vid andra världskriget har jag lärt mig. Väldigt okrigiska nu, fint.

Huset vi bor i är helt nybyggt och inte så många har flyttat in. Känns som vi bor ensamma i det här jättehuset typ. I anslutning till reception och poolområde finns det jättefina relaxrum med toa, jacuzzi, bastu, dusch och massagerum med massagebänkar. Och massage kostar runt 50 kronor i timmen, det är bara att ringa så kommer nån, dygnet runt. Så vi tänkte att det skulle sitta fint med en massage igår kväll och tänkte att eftersom det aldrig är nån som använder relaxrummen så är det väl lugnt att vi kan få massage samtidigt (och massagerummen har liksom dörr och ligger avsides). Men tji fick vi. Kvinnor får bara vara i kvinnornas och männen i männens. Och ta ut massagebänkarna? Nej det går ju inte, de ska ju va i massagerummen. Inte heller får man ta upp bänkarna till sin lägenhet, de ska ju va i massagerummet. Så vi sitter alltså i ett hus med fyra massagebänkar som ingen nånsin använt och vill ha massage på dem men eftersom vi vill ha det samtidigt så går det inte att lösa. Ingenting går att lösa här. Det är som det är som det är och att anpassa sig efter situationen eller att försöka lösa någonting, nä det går inte. Ett kompromisslöst land och ibland, som i går, gör det mig så himla himla superirriterad.

Have to remember – to go with the flow.

Jättegullig tejphållare.

Deep fried eggs. Perfekt köttillbehör mina älskade LCHF-vänner! Har inte testat att laga det själv än men vad jag förstått så pocherar man ägget först om man vill (alltså kläcker det i kokande vatten) och sen ner i kokande frityrolja eller så kläcker man direkt i frityroljan (det är vad jag kommer att göra). Sen vad jag förstått kan man veva runt lite med en gaffel för att få allt fluffifluff runt kanterna. Så himla gott blir det.

Funkar även som tillbehör till omelett. Dagens äggkvot är nu efter lunch uppe i 8. Och nej, jag är inte rädd för kolesterol. Det är en gammal myt att för många ägg skulle vara farligt. Och please dont give me some crap om att lagom är bäst. Då läser du fel blogg.

Men jag har fått nåt slags kisseri-anfall. Kissade två gånger med en halvtimmes mellanrum innan jag gick och la mig. Vaknade två gånger på natten och var uppe och kissade (händer aldrig). Kissade en gång på morgonen, gick ner och simmade 40 längder i poolen (den är bara typ 15-20 meter så ingen jätteprestation), kissade en gång när jag kom upp innan jag duschade, sen en gång till efter frukosten. Sen en gång till innan vi åkte hemifrån (är på Framtidens jobb nu) och så en gång direkt när jag kom hit. Och varje gång är liksom blåsan full om ni förstår, det är inget kiss-hjärnspöke. Klockan är bara elva. Är det nåt som är knas? Drack eller åt inget speciellt igår vad jag vet, inget té, inget kaffe, ingen läsk. Bara vatten. Kanske är det nån exotisk frukt eller grönsak jag ätit som är vätskedrivande? Dunno. Läskigt ärre iaf. Tror ni det är farligt?

Utanför fönstrena dinglar en liten korg byggd av plywood och bambu med två killar som riskerar sitt liv varje dag för att allt det vita ska bli svagt gult. Huset är väl en 38 våningar eller så men det betyder inte att man använder riktiga grejer. De här killarnas lilla korg justeras med trasiga rep av några andra killar nere på marken. Upp och ned och horisontellt. Fy fan va ont i magen jag får när jag ser klänga omkring utanför.

Ungefär 20 minuter från oss ligger Market! Market! Ni hör ju, det är här jag kommer att hänga.

Hur sjuk är inte den här hundkojan?

Eller den här damskobutiksskyltningen.

Tillslut blev det ändå “bara” grönsaker. Allt det här för ungefär 50 kronor. Kap!!!

Den här Gail RINGDE IGEN!!! Och ba haaaaj this is gail från fitness first the fooort, just wanted to confirm our meeting at 7 o clock och jag ba NOOO, I DONT FEEL LIKE COMING EVER, PLEASE DONT CALL ME EVER AGAIN WHATS YOUR FUCKING PROBLEM? och sen la jag på och då skickar subban ett sms och skriver att hon tycker att jag ska komma förbi och att hon finns där till klockan nio. Jag vill typ aldrig mer träna.

Överallt utom i trafiken följs varenda liten regel till punkt och pricka. I alla fall i alla arbetssituationer. Till exempel gick priset på en vara vi köpte i söndags in som tio pesos dyrare än vad det stod på prislappen när kassörskan (en av dem) blippade in den i kassan. Aj aj aj. Ungefär 2 svenska kronor. Kassörskan sa till en annan av de fem som hjälpte till för att expediera oss som i sin tur gick och sa till en annan person som gick och sa till en annan. Hon i sin tur kom springandes till oss och så tjabblade de en massa, hämtade en annan av samma vara och slog in den i stället och kom fram till att det var rätt pris på varan, inte i datan. Nu fick de tre som paketerat alla våra saker under tiden packa upp allting igen, kvittot makuleras (detta innebar att en annan kille fick komma dit och godkänna, sen skrev de ut tre kopior och skrev ner för hand nån slags revisionsberättelse om exakt vad som hade hänt) och sen kunde vi börja slå in våra varor en gång till från början. Så här är det jämt, allt tar tusen år, en filippino får inte göra fel. Förutom i trafiken dårå.

Det här hade egentligen ingenting att göra med det jag nu ska berätta. Förutom att jag i dessa lägen låter filippinosarna hållas. Man får nämligen inte hålla på och opponera sig har min nyfunna vän Chris förklarat. Man lär sig att go with the flow, försöker man ändra på saker och ting här i Manjana-land kommer man bara att stånga sig blodig. Och det värsta som kan hända för en filippino är att de tappar ansiktet. Så man ler och låter dem hållas. Jag har ju ändå inte bråttom.

Fast i dag, när tjejen Gail från gymet som jag anmält mig till på nätet (man fick en veckas prova på om man fyllde i sina uppgifter där) ringde mig tre gånger och sms:ade lika många gånger, alla gånger innan klockan tio, och bad mig bekräfta ett möte med henne som jag förklarade igår att jag inte ville boka in när hon ringde och förhörde mig om min träning – då sprack det. Då förklarade jag för henne att det är fruktansvärt otrevligt att trakassera någon tidigt på morgonen när denne redan klart och tydligt för inte alls många timmar sedan förklarat att denne INTE VILL BOKA IN NÅGONTING UTAN KOMMER NÄR DEN KÄNNER FÖRT. Antar att det finns nån regel som säger att de måste ringa.
Hon gör bara sitt jobb.
Hon gör sitt bästa.
Precis som kvällsvakten här i huset som prompt säger att gymet och biljardrummet bara har öppet till 22. Det finns liksom inget lås, och det stör inte nån, och även fast vi vill spela 22.10 så går inte det, för det har bara öppet till 22. Det bara är så. Sen är det stängt. Eller det ska iaf vara mörkt därinne. Det ska inte va nån där då. För det är stängt. Så är det bara.

Nu när jag hittat fläsksvålar vill jag inte göra nåt annat än att äta Chicharritos i Manila resten av mitt liv.

De äter dessutom med sked och gaffel. Därför ska vi åka till en butik som heter SM som är nåt slags IKEA här (fast de har även kläder, smink, djur you name it) för att köpa lite knivar, fler handdukar, en solstol och galgar. Och säkert en hel del annat. En perfekt söndag med andra ord.

Förmiddagen spenderades i husets pool. Den är fan helt amazing och det är dessutom bara vi som använder den.

Gullig kille i Manila.

Jag älskar mat. Och jag vill alltid äta. Det är liksom min största hobby. Förrförra helgen då jag var hos pappa för att äta (surprise) och säga hejdå inför Filippinerna visade han lite gamla filmer från förr. Bland annat en där min lillebror Jesper är relativt nyfödd och ligger på en filt och är söt. Gurglar och så. Och så hör man hur nån klampar runt bakom, fram och tillbaka. Sen hör man mig (typ tre år gammal): Men ååååååh, JAG ÄR JU HUNGRIG!!
Framtiden skrattade gott då.

Dom är roliga med maten här. Helt besatta av vilken del av köttet de äter, väldigt viktigt. Så om jag frågar vad det är i en gryta som det står pork under så beskriver de inte vad som mer är i (vilket jag vill veta) utan de beskriver vilken del av grisen rätten innehåller. Och ibland är det grisfeja, ibland gristår. Nä, inga gristår än, skoja. Men ni förstår principen. Mycket mage däremot:

Jag åt Sari-saring Sinugba.

Grönsaker äter man inte här. Maten serveras på sin höjd med en morotsbit. Ibland, om man har tur, har de ett fåtal sallader på menyn, nästan alltid caesar. På menyn igår hittade jag en sektion som hette Vegetables och blev jätteglad. Tills jag insåg att det knappast var grönsaker, utan mer ”baconinlindad sparris”. Fatta hur lite grönt det är i resten av maten då!

Fast igår fick jag tag i en aubergine-sallad som var ljuvlig. I och för sig bestod den bara av tomat, gul lök och auberginekött. Men i brist på annat grönt och gott blev jag som eld och lågor.

Och så beställer man alltid in en flaska Absolut till maten.

Mycket med kroppen nu. Är det nåt man kan göra nåt åt? Jag behöver inte gå till doktorn va?

Dalin, från Paradise hotel ni vet, HAR VARIT EN MAN!!! Läs mer på hennes blogg här.

Så jävla lyckad förvandling.

I perioder snöar jag in helt på vissa bloggar, kan kolla in ungefär tio gånger om dan. Just nu obsessar jag över dessa kvinnor:

1 Calle Schulmans fästmö Anitha. För att jag var kär i Calle för några år sen och för att tjejen det blev som inte är jag verkar förjävla cool.

2 Min före detta chef, Cecilia Blankens. För att hon lever ett så himla perfekt liv och man kan liksom inte släppa det och måste ha mer och mer. Som med fläsksvålarna!

3 HanaPee. För att hon är en underbar och rolig liten (ung) tjej.

4 Lisa Corneliusson. Vi jobbade tillsammans på Modette för länge sen och jag gillade henne men hon verkar inte gilla mig, jag försöker liksom ta upp nån sorts kontakt men hon bara iggar. Därför stalkar jag henne så mycket jag bara kan.

Bubblare: Therese Hansson. En kollega från Expressen, numera min före detta arbetsplats. Jag känner inte Therese värst bra alls, men jag är i smyg lite besatt av henne och måste läsa allt hon skriver.

Under många år var jag HELT besatt av Hanna Fridén. Helt besatt. Läste, googlade och förföljde henne dag som natt. Nån slags hatkärlek. Men det börjar släppa. Det kanske är bra? Fast saknar det/henne.

I massor av år (typ från att jag var 19 till dess att jag var 26) hade jag jätteproblem med att jag fick en massa eksem. Såna som ingen visste vad det berodde på. De blev värre och värre och sen blev de bättre och bättre och nu denna vinter (för vintrarna är värst) hade jag i princip inga problem alls. Bara lite röd om överläppen och i nacken.

Men sen jag kom till Manilla har det kommit tillbaka. Mer och mer för varje dag och i morse när jag vaknade hade jag röda eksem över nästan hela kroppen. En sjukt obehaglig stickande obehagskänsla, typ krypa ur skinnet.

Så vad beror det på? Här är några alternativ (saker som ändrats sen vi kom hit):

1 Värmen. Har i vanliga fall alltid gjort mina eksem bättre.
2 Yogan. Har börjat med bikramyoga. Anna tror att det är det som satt igång utdrivningsprocesser som resulterar i kli.
3 Svett. Jag har alltid varit lite känslig mot mitt eget svett. Och här svettas man massor. Speciellt på yogan då det rinner från kroppen.
4 Smutsen. Det är ju inte precis fjälluft här. Chris som bor här tror att det är Manilas skitiga avgasluft som gör att huden krånglar. Att jag måste vänja mig.
5 Äcklig lägenhet. Den är skabbig helt enkel.
6 De kanske har (antagligen) jättestarka tvätt- och sköljmedel här och de lakanen sover jag i?
7 Jag äter inte lika LCHF som jag gör hemma? Alla typer av kolhydrater, dvs socker, göder ju svampen, som eksemen består av.
8 Gråt och stress. Hade ju ett breakdown igår. Såna känslor (och de hormoner som frigörs) brukar öka kliandet.

Vad röstar ni på?