Håller på att strippa Lottas tygblöjor, som det så fint heter. Tvättar dem många gånger för att få bort alla rester av tvättmedel och annat som fastnar med tiden och som gör att blöjorna börjat lukta lite, trots att de är nytvättade.

Under tiden blir det back to disposal blöja. Importerad från Sverige då de inte har några bra blöjor här. Som vi hittat i alla fall. Och vi orkar inte prova oss igenom fler märken så det blir till att folk får ta med. Igår gjorde jag även en väldigt upphetsande beställning från nästa besök från Sverige: nässpray, suppar och papperstvättlappar till Lotta. Don’t ask…

Lotta har nu några gånger när hon varit trött fått såna ENORMA trötthets/ilska/gråt-attacker som är omöjliga att häva. Förut har gunga och tutte alltid funkar, men nu – INGET!
Idag var vi uppe vid Central park och jag trodde att hon, som vanligt, skulle somna helt lugnt i vagnen på vägen hem. Inte hysteriskt skrikandes häva sig upp, kasta sig ur min famn, slänga sig på marken och typ dunka huvudet i marken. Slita av sig kläderna, inte vilja bli buren, inte vilja sitta i vagnen – en inte heller inte bli buren och inte sitta i vagnen. Lite trixigt när en har vagn och är långt hemifrån och inte kan bära ungen på en arm, inte kan bära ungen med två armar och lämna vagnen behind, inte slänga upp henne på ryggen för hon slet av sig mössa och vantar och jacka och det var bara några ynka plusgrader och inte få ner henne i vagnen (jag försökte till och med brotta ner henne… det gick inte, dåligt samvete för det men det var en nödsituation).
Till slut lyckades jag gunga henne till ro och sen snabbt muta henne med iPhone och nåt irriterande spel och sen somnade hon efter en stunds vagnande. Prais the lord!
Vet på riktigt inte vad jag hade gjort annars. Vad fan gör en?

Förra veckan skulle vi till museum of natural history och tog som vanligt C-tåget upp längs med central park. Ett så kallat local train. Det finns även express train som går på samma linje liksom, och mitt på en station så förvandlades mitt tåg till ett expresståg och hette nu A, fast det fick vi som satt på tåget aldrig veta, utan det märkte vi först när vi svischat förbi alla de stationer som vi trodde att vi skulle kunna gå av på. 100 gator längre upp stannade vi äntligen och alla vi på tåget kunde släpa oss upp och ner och ta tåget i motsatt riktning igen. Helt normalt här tydligen. Stört?
Idag var det dags igen. Jag skulle upp till mina nya kompisar Mikaela och Linda och deras kids för fika och eftersom det ösregnar här idag så valde vi tunnelbanan. Står och väntar på C-tåget (ja, det är typ det enda tåget vi åker) och räknar till inte mindre än FYRA E-tåg som passerar på det tracket (spåret?) som C-tåget ska gå från. En polis kommer då fram och undrar vilket tåg jag väntar på. C, säger jag. Det gick precis ett C-tåg förklarar han. Det var bara märkt med E.
Wtf?!?!? Makes sense.

Här kommer en gullig bild på mitt barn:

Jag har blivit allmänt rädd för allt som inte är hemgjort och efter att ha provtorkat min egen röv med våtservetter (snälla sådana) och insett att det svider och att de inte är så jävla gentle som de utger sig för att vara så bestämde jag mig för att göra egna wipes. Eller egentligen har jag gjort en så kallad wipe juice som jag sen sprayar på papperswipes och torkar rent Lottas röv med. Hur som – det funkar så bra! Är så lätt! Billigt! Snällt! Tar bort ingrodd skit bättre än frätande wipesen!

Gör såhär: köp olja och ev någon fin och snäll tvål. Blanda med (kokat avsvalnat) vatten. Typ två deciliter vatten, olja efter smak och tycke, snåla inte. En-två droppar tvål. Häll på sprayflaska. Skaka och spraya på servetten eller direkt på röva. Torka. Det bästa är nästan att en kan spola ner den här skiten sen!

Framtiden lyckades natta Lotta i sängen. Jag blev väldigt glad. Men också lite ledsen. Hon är inte längre bara bara min.

Lotta är sjuk. Förkyld plus en tand på väg ut. 40 graders feber trots febernedsättande och det enda hon vill göra är att amma och jämra sig. Är så glad att vi har amningen kvar! Hon vill inte ha vatten, eller glass, eller ost. Tre russin har hon petat i sig. Men eftersom hon har ammat som en liten nyfödd i två dygn nu så oroar jag mig inte. Tack tuttar för en ypperlig insats! Pun intended.
Vet inte hur vi skulle tagit oss igenom alla dessa timmar utan amning.

Testa vid läggningsdags! säger jag bara. Verkar vara nån sorts magimusik. Min nyfunna vän Amelie berättade att hennes tvååring bara vänt sig om och somnat på två röda och på Lottas premiär igår tog nattningen en kvart. Inte två röda direkt men så fort har hon inte somnat på typ ett halvår. Annars brukar 45 minuter vara “en snabb läggning”.
Ja, vi är inte direkt bortskämda som ni kanske förstår. Men kanske kan vi bli?
Vore så kul att få veta om denna skiva funkar på fler bebisar därute. Kommentera när ni testat!

Undrar en sak om det här med amningshormoner. Lotta har ju ammat som en liten undenärd spädgris dag som natt under ett år nu, så min mens har hållit sig borta och jag antar att jag varit skönt drogad av alla hormoner som det medför. Men så förra veckan ba PANG: mens och nån slags supertröttma. Jag har knappt känt mig trött alls det här året. (Alltså trött som i slutkörd och less ibland, hell yes, men inte sovtrött alls faktiskt). Är det amningshormonerna som börjat klinga av? Ska jag helt plötsligt börja känna av att jag blir väckt mellan 3 och 7 gånger per natt?
Hjälp? Kan man amma mer så man kan tuna in igen?

Frihet, drömmar, you can do it osv är fint och bra och på många sätt är USA ett underbart land. Men mycket gör mig också väldigt deppig:
Alla vapen. Skulle aldrig vilja leva här på heltid, det skrämmer mig nåt enormt.
Fattigdomen här. Det kryllar inte av pengar överallt om en säger så.
Dom skryter om hur fria alla är här men alla är hela tiden livrädda för stämningar så allt måste alltid göras exakt efter alla regler osv in absurdum.
Alla bilar är alltid igång, tomgång is the shit. Gör mig så sjukt depp.

Men maten är förjävla go ändå hörrni. Och så älskar jag the american trevlig way.

Lotta ammar massor fortfarande, både dag och natt. Och så sover hon i vår säng. Det är ju liksom inte den rådande normen, de ska ju helst sova själva i eget rum från jättetidigt och så ska de inte vakna och äta och greja på natten. Och trots att jag valt att amma henne länge (eller, jag tycker inte att det är särskilt länge, än så länge…) och ”låta” henne sova i vår säng så märker jag att jag liksom ursäktar mig lite när jag pratar om det. Typ ”Ja, Lotta sover ju liksom med oss fortfarande såatt…” och ”Ja, Lotta ammar faktiskt en hel del fortfarande” osv osv. Trots att jag VILL ha det så då jag är övertygad om att mitt barn mår bra av det. Andras barn kanske mår bättre av annat, det vet jag inget om. Men min magkänsla är min, jag tänker fortsätta göra det som känns bra. Och våga slappna av och känna att jag är en grym morsa till min unge. Och vara stolt över det. Och sluta inleda alla meningar med och.

När man talar om trollen. Idag är den här! Nästan exakt två år sen och inte särskilt saknad men ändå lite efterlängtad då den innebär att systemet är up and running så att säga.
Och så innebär det att jag kan plocka fram min älskade menskopp igen och vara den ultrahippie jag är fullt ut.
Välkommen tillbaka kära mens!

Var med om den flummigaste grejen idag: På väg till en kompis i eftermiddags åkte jag tunnelbana, och på rampen som leder ner till plattformen möter jag en annan vagn och det blir väldigt trångt men vi rattar förbi varandra och skyndar vidare. (nä, detta var inte det sjuka). Tre timmar senare när jag ska hem så möter jag, på exakt samma sväng på exakt samma ramp, exakt samma mamma (med samma vagn). Detta i New York, en stad med tio miljoner invånare. Där man liksom inte springer in i folk sådär. Hur sjukt? Både hon och jag bah: What does it mean?!

Kaviar är ju tyvärr fullt av socker, men älskar man ägg med kaviar, endast eller på macka, så är böcklingpastej ett väldigt bra alternativ. Jag tycker till och med att det är godare än kaviar!
Jag äter lätt en tub i veckan.
Har dock inte hittat det här i USA så lever på insmugglade tuber.

Abbas är godast, Biggans smakar skit.

Nu älskar ju jag att tvätta, men även om man inte gillar att tvätta, så väger fördelarna med tygblöjor lätt över nackdelarna. Jag ville testa redan när Lotta föddes men folk typ skrattade åt mig så la ner. Men här i USA har jag hittat mig själv och nu kör vi tygblöja på heltid.

Så många fördelar:
Miljövänligt (slipper slänga tio fulla soppåsar i veckan).
Bebissnällt. Inga kemikalier och mindre röd rumpa. Råkade läsa in mig på vad blöjor innehåller och det var inte så kul.
Billigare. Tror jag kommer tjäna in på ett halvår max.
Finns alltid hemma. Inget släpa hem osv.
Mindre läckage. Med engångsblöjorna hade vi ofta problem med läckor, speciellt om nätterna, men det har inte hänt en enda gång sen vi gick över till vikblöja med inlägg toppat med yllebyxa. Bullet proof. Lotta ser ut som en teletubbie men det gör ju inget så länge hon (och vi) slipper bada i kiss varje natt.

Den enda nackdelen är väl egentligen att man måste tvätta och hänga blöjorna sisådär var tredje dag. Jättejobbigt! Not. In i maskinen på extralångt 60-gradersprogram och sen hängning. Thats it.

Dagtid kör vi pocketblöjor vilket är jätteenkla blöjbyxor som man stuffar med inlägg efter behov och bara knäpper på som små byxor. För att slippa gegga med bajs använder vi flush liners vilket är ett tunt ris- eller bambupapper som man lägger innerst mot barnet där bajset helt enkelt fastnar och som man bara slänger i toan och spolar ner.

Vi har köpt våra pocketblöjor på alvababy.com. Skitbilliga, jättebra och gratis frakt.

Om du efter detta inlägg är minsta lilla sugen, köp en eller två blöjor och testa. Kostar från 35 spänn styck.

Lotta var inte så intresserad av mat när vi började introducera det runt halvåret. “Min kusins barn började inte äta förrän hen var 1!!!” och liknande fick vi höra då från olika håll i olika varianter.
Och nu är vi här.
Lotta är 1 år lite drygt och äter inte särskilt mycket alls. Vissa dagar får hon i sig en del under dagen. Vissa dagar ammar hon BARA. Och om nätterna ammar hon ett flertal tillfällen. Bröstmjölk är huvudfödan.

Nån gång, kanske snart, kanske vi bör provocera fram lite mer ätande genom att dra ner lite på tuttandet. Fast hjälp, jag önskar fortfarande att det liksom bara löser sig av sig självt inom snar framtid. Att hon kommer på själv att mat är toppen och att man kan äta sig mätt på det.
Vet faktiskt inte riktigt hur vi ska göra.
Hjälp?

Domedagen förflöt som om inget. Jag tänker att igår var dagen då det blev för sent för människan. Att sakta ner, göra om, rädda jordklotet.
Det sägs av experter här och där att det är för sent nu och jag tror att det är sant.
Vilken jävla soptunna vi lämnar efter oss till våra barn. Jag skäms.

Förlåt Lotta. Men mamma ville ha nya fina kläder, resa mycket och äta gott.
Mår så dåligt över detta.
Men nu är det alltså försent?

Vi har pratat lite löst om ett syskon till Lotta. För det vill vi gärna ha. “Kanske snart?” sa vi härom dagen. Sen slog det mig: Eftersom jag i princip helammar fortfarande (yes it’s true) och inte fått tillbaka min mens så KAN vi inte bli gravida än.
Snopet.
Hon bestämmer allt här hemma.
Och jag ger mig tusan på att hon ammar ammar ammar och dissar mat i ett ickemedvetet försök att hålla fast mig som bara bara hennes. Inget jävla syskon så länge Lotta får bestämma. Och känner jag det tuttgalna barnet rätt kommer hon att amma många ÅR till och jag hade väl tänkt att hon skulle få amma så länge hon vill.
Men det blir alltså inga syskon sålänge tuttandet fortgår.
Hjälp?

Låt oss säga så här: Det är fortfarande heeeeelt ofattbart att jag först tillverkat (10 månader tog det), sen klämt ut (68 timmar tog det), och sen närt (12 månader and counting) den här lilla fina tjockisen vid min barm. Och att hon är ett år! Känns som igår hon föddes, men ändå, det har hänt så mycket. Framförallt med mig.

Jag är så himla mycket mamma nu, och bryr mig om saker som samhälle, genus, sopsortering och fred. Tänk om alla vore föräldrar, vad mycket bättre den här jorden skulle vara. Helt plötsligt är det inte JAG JAG JAG utan MITT BARN MITT BARN MITT BARN och jag vill att hon ska leva i den bästa av världar. Jag kommer att rösta grönt och rött utav bara tusan i nästa val. Hejdå min ”liberala” period.

Tänker mycket på cancer och sån skit. Hjärtat värker (och JAG gråter) vid minsta lilla bula på barnets huvud, jag kan bara föreställa mig hur det är för de föräldrar vars barn är allvarligt sjuka, och det gör så ont att bara tänka på hur överjävligt det måste vara. Det absolut värsta.
Jag tänker på min barndomsbästis som dog i cancer när hon var 11 och jag 10. Förstår inte hur hennes föräldrar fixade det. Om de nu verkligen gjorde det. De klarade av att fortsätta leva, men till vilken grad – jag vet inte.

Skuldkänslor, stolthet, trötthet och kärlek blandas dagarna (och nätterna) i ända, runt runt runt. Det är nog mest jag som borde fira att jag överlevt mitt första år som mamma. Grattis till mig!

Jag älskar vintern och jag älskar snö! Leka i snö, titta på snö, tala om snö. Åka längdskidor i Björkhagen, skotta farstukvisten i Härnösand eller pimpla på landet. Och skridskor!

Jag skulle kunna tänka mig att bo längre norrut, där det är mycket större snöchanser än i Stockholm där det bara händer några veckor om året (väl?) att snön ligger ordentligt. Massssvis med snö och så vill jag ha en skoter. Så får det bli, nån gång.

Här i New York är det 7 plusgrader och grått och smutsigt och jag sitter här och suktar över alla hemmaiSverigebilder på Facebook och Instagram och föreställer mig ljuset, knarret som blir när man går och så försöker jag föreställa mig hur kul Lotta hade tyckt det var.

Ge mig snö! Ge framförallt Lotta snö! Snälla Obama!

Lotta är ordentligt sjuk, för typ första gången. 40 graders feber, kräks och vill bara bara sovamma.
Jäklar va tufft det är att se dom så. Ligger här bredvid i mörkret och filosoferar och ställer in alla planer på eventuella syskon. Det är så plågsamt att se sitt barn såhär så jag vet inte vad!

Däremot kommer jag ihåg att jag grät typ andra natten, när jag hade sovit ikapp lite efter min 68-timmarsförlossning och det började gå upp för mig att den här lilla skrynkliga som vägrade ligga någon annanstans än på mig var MIN. Det var den jag hade bakat så länge, det var den jag skapat. Och nu låg allt ansvar på mig. Och det fick mig att gråta. Typ: ”Stackars lilla finaste unge som fått MIG som mamma, hur ska jag klara av att ge henne det hon förtjänar?”. Så himla tragiskt, men det kanske är vanligt?
I alla fall, det där dåliga samvetet för att man aldrig är tillräckligt bra mamma eller pappa, verkar vara vanligare än ovanligare, och enligt vissa faktiskt nödvändigt för att man ska ge sina barn en trygg och bra uppväxt. Att man liksom triggas att vara lite bättre än man egentligen är?

Och fortfarande när jag ligger bredvid Lotta på kvällen, ammar henne och klappar henne på huvudet och sjunger något (Lucia-sånger just nu då jag övar inför Luciatåget med Svenska kyrkan som jag ska vara med i) och hon tittar mig stint i ögonen tills ögonlocken börjar klippa och hon så småningom däckar. Så fylls jag av så mycket kärlek för den här lilla och med det så kommer dåligt samvete för alla gånger under dagen jag inte haft fullt fokus på henne, alla gånger under dagen jag kollat facebook i mobilen och alla gånger jag suckar när hon gnällt.

”Imorgon ska jag vara en så mycket bättre mamma än jag var idag” tänker jag. Är det här mammalotten?

Jag får ofta frågan vad den största skillnaden är på här och hemma. Och det är såklart att här är det coolt att älska barn.
Hemma i Stockholm är det… inte så coolt.
Kan inte sluta tjata om detta.
Det är så COOLT!

Lotta har sedan hon var liten liten bebi inte varit den lättaste att få att sova. Hon är alldeles för social och (över)aktiv för att vilja sova. Vi har dock samlat på oss en hel del bra knep under det här året:

Amma och låta henne nypa mig på magen.
Amma och låta henne slita mig i andra bröstvårtan.
Amma och låta henne riva mig i munnen/tandköttet.
Amma och låta henne slå mig i ansiktet.
Amma och låta henne dra mig i håret.
Amma och låta henne sparka mig i magen.
Amma och låta henne slita mig i näsan.
Amma och låta henne dra i halssenorna.

Funkar inte den ena grejen ena dan så kan man testa den andra. Då tar det sällan mer än trekvart innan hon dunar in!

Natten började med spya i mitt ansikte. Eftersom man inte vill väcka den bebis som sover så sov vi allihopa i spyorna sen. Någon gång runt tre ramlade bebis ur sängen. Tack Gud, framtiden och Ikea att vi aldrig köpte någon sängram utan lät sängen stå direkt på golvet. Blev ingen jättesmäll. Och så kan man bocka av ramlanerfrånsängen. Skönt. Klockan 6 vaknade jag av att jag vände huvudet från spysidan till… En kiss-sida! Läckande blöja. Och sådär har dagen fortsatt, tre bajsningar, kiss på mattan (som jag ignorerade, kom jag på nu), skrapsår, skallningar, matvägran, gnäll. På eftermiddagen ringde jag Lottas pappa i panik och hotade med sammanbrott. Överlevde tillslut, man gör ju oftast det. Imorgon är det thanksgiving, jag tackar redan nu på förhand för den fantastiska dag som komma skall. Fingers crossed!!!

Min dotter är väldigt intensiv och ibland blir jag rätt less på henne, till och med ganska irriterad.
Kände att jag var tvungen att göra NÅT med min frustration ikväll.

Så jag fes henne i ansiktet.

Update: Två timmar senare hämnades hon genom att kräkas mig i ansiktet.